Hoppas att ni, kära läsare, haft en underbar helg. Som ni vet har min varit väldigt strulig.
Efter en välbehövd helg i ensamhet som började med frustration, sorg och ångest och slutade i Harry Potter marathon med bästavännen och Charlies moster Emelie, här i full färd med att gosa med sitt lilla gudbarn,
så blev slutet ändå väldigt gott.
Och när jag nu ett par timmar senare kommit hem och hunnit landa, här i mitt kök, bland kattmat, ersättning och svettiga strumpor, har jag kommit fram till en sak.
Familjen är det finaste vi har. De varje människa lever för. De vi är beredda att sätta våra liv åt. Det spelar ingen roll hur du får den. Eller hur länge den håller.
Banden består. För alltid är vi förenade. Vi kan känna varenda tanke. Varenda smärta. Varenda tår. Tillsammans är vi starka. Och för mig, som för så många andra, går familjen före allt. Mitt hjärta. Mitt liv. Mitt hem. Min familj. Det finaste som finns. Och bara, bara min.
Du är det finaste jag vet, du är det vackraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna,
som fåglarna, som blommorna på marken.
Du är min ledstjärna och vän, du är min tro, mitt hopp, min kärlek.
Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.
Friheten är ditt vackra namn, vänskapen är din stolta moder,
rättvisan är din broder, freden är din syster,
kampen är din fader framtiden ditt ansvar.
Ja du är det finaste jag vet, du är det dyraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna,
som fåglarna, som blommorna på marken.
Jag älskar er.