Förbannade jävla handikapp

Tänk dig att du är mig.
Eller, hur ska du kunna tänka dig det? Vi gör såhär istället.*
Tänk dig att du är en helt vanlig tjej. En vanlig tjej med lite mer humör, lite stirrigare och lite annorlunda.
Och med helt annorlunda sätt att tänka.

Mitt handikapp- ADHD. Ja, jag väljer i det här inlägget att kalla det för handikapp. Varför? För att jag i nuläget är så trött på den, adhd:n.
Alla med adhd är olika. Har olika svårigheter. Olika saker som gör att de skiljer sig från mängden, på både gott och ont.
Jag HATAR min del. Just nu hatar jag den extra mycket. Mitt största problem med min sjukdom är detaljseendet. Jag kan inte se hur saker ska vara med blotta ögat, som ni andra kan. Saker i vardagen, som ni gör utan att tänka på, får mig att få utbrott på utbrott för att jag inte klarar av det. Jag kan inte sätta i batterier i en datamus. Tappar jag den på golvet är jag beroende av att grabbarna hjälper mig. Jag vet inte hur jag ska knäppa Charlies bodys utan att en tålmodig själ visar mig gång på gång. Det tog flera år innan jag lärde mig hur hästarnas benskydd skulle sitta och min tålmodiga stallkompis Maja fick visa mig gång på gång. I stallet är jag alltid långsamast när vi ska trä på grimman; för jag behöver alltid dubbelkolla hur allting ska vara trots att jag gjort det miljoner gånger förut. Jag kan inte knyta rosetter, sätta upp håret eller måla mig med kajal. Saker som ni ser som helt självklara är svåra för mig. Jag är alltid beroende av hjälp. Jag kommer alltid att vara beroende av hjälp. För min hjärna saknar ett center för motorik. Jag förstår mig inte på det logiska. Istället har jag utvecklat mitt inre seende. Jag kan läsa av en människa och dess sinnesstämning i samma ögonblick som personen kliver in i rummet. Mig kan man inte ljuga för.

Om jag skulle vilja byta med dig? Ja, idag vill jag det. Idag önskar jag att jag var precis som alla andra. Som du, han och och. Som ni.
Jag vill kunna sätta upp håret i en snygg tofs när jag själv känner för det. Jag vill klara av praktiska saker utan att be om hjälp. Jag vill slippa bli nedtryckt av både elever och personal i stallet för att jag är långsam och anses som korkad. Men jag är inte lägre intelligent. Jag har bara mist ett område och överutvecklat ett annat. Men ja, idag vill jag byta. Sitter just nu här i köket med blödande sår på knogarna. Jag försökte bara försåt hur man öppnade en konservburk så att inte middagen skulle bli förstörd. Det blev den ändå. Konservburken också. Men jag lyckades iallafall göra ett litet hål så jag kunde få ut det mesta av såsen. Det är iallafall bättre än inget.
Tänk dig för innan du dömer någon. Tänk dig för innan du dömer mig.