Smitta

Mardrömsmorsan · 26 februari, 2015

Smitta. Smitta. Smitta. Jag bär på smitta.
Jag vet att det är så, för alla vänder ryggen till när jag kommer nära.
Går bara förbi, som en stor färgglad massa. Ser inte. Hör inte. Bryr sig inte. Så länge jag inte närmar mig. Då skriker dem. Som om jag vore något obehagligt. Som om jag vore döden själv. Ljudet av deras röster blir till en viskning. Som ett eko från längesedan väser den ut ordet. Smittad.

Det var längesen du ringde nu. Dina ord om för alltid känns avlägsna, som sidorna i en gammal bok.
Något man har läst och läst men ändå glömt bara för att de inte kändes tillräckligt viktiga. För man tog förgivet att den där boken alltid skulle stå kvar i bokhyllan tills man av någon anledning flyttade på den. Det blev inte så. Precis som boken är du borta. För alltid eller för en tid har du inte talat om. Kanske skämdes du över att vara en del av mig. Blev du rädd? Jag frågar min spegelbild. Får svaret nästan direkt, så självklart som de bara kunde vara. Smittad.

Försiktigt sträcker jag ut handen för att röra vid din rygg. Kommer på mig själv- Jag bär på pesten. Men du sover ju, kan du smittas ändå?
Lugna, djupa andetag. Jag blundar. Låter tåren rinna nedför kinden. Torkas bort innan den når munnen. Hinner inte riktigt och känner smaken av salt och surt.
Minns värmen från din kropp och hur du lät mig ligga nära, nära. Hör ditt hjärta slå för mitt inre. Samlar mod och stryker handflatan över din rygg. Du rycker till, vänder dig bort. Mumlar; ”kan du flytta på dig?” Jag drar snabbt tillbaka handen. Känner tårarna igen. En, två, tre, fyra, fem. Blundar. Tittar. Vänder mig långsamt bort. Kurar som en liten boll för att inte frysa under den tunna filten. Vinden utanför fönstret formar samma ord. Smittad.

Jag vet inte hur smittades. Men jag tror att det var någon gång ibörjan på allting. När vintern blev till sommar och våren till höst. När allt var bakvänt och fel. Det bara blev så någonstans på vägen. Kanske smittades jag av ensamheten? Det sägs att immunförsvaret ska bli sämre då. När man blir ensam så ger hjärtat upp. Gäller det kroppen också?
Det finns ett penicillin mot pesten, min pest. Men jag har inte råd att skaffa det, för kärlek kan inte köpas för pengar. Inte respekt heller. Eller vänskap.

26 svar på ”Smitta”