Vid liv, after all

Äntligen så får jag lite tid att sätta mig framför datan och medicinera lite.
Det här låter kanske helt sjukt men när jag inte får skriva så känner jag mig inte hel. Mer som en halv människa. Anledningen (eller kanske anledningarna) till att jag inte skrivit är många. På det stora hela har allting varit väldigt struligt sista tiden och sen i torsdags har jag behövt lägga all min energi på mina närmaste. De som säger att kärleken inte gör lika ont när man är liten som när man blir större skulle jag vilja ta ett snack med.

Jag har tröstat. Torkat tårar, vaggat, kramat, legat nära. Lyssnat och pratat. Förklarat och varit mållös. Gett allt för att få min goa lilla unge att förstå, att trots att jag i hans ögon kanske oftast är ”en jävla kärring” så har jag också varit där. Vem har inte varit tretton år och känt på smärtan när kärleken svider?
Mitt problem är inte att ge tröst utan att förstå att ibland måste man helt enkelt få vara ledsen utan att jag prompt ska hitta på en lösning. Ibland går saker helt enkelt inte att lösa och bara tiden kan läka alla sår. Nä fy, de här dagarna vill jag inte ha igen. Med mig följer ständigt denna oro för att någonting ska hända. Aldrig är jag nöjd. Är jag hopplös? Börjar tro det. När en sak är på ett sätt så vill jag ha det tvärtom och när det sedan blir som jag velat så ångrar jag mig. Inte för att det kanske direkt hade med det här jag kladdade ner ovanför att göra eller hade det de? Åh två nätters sömnbrist har tärt på mig. Jag som trodde att jag var en viking. Ni som står ut med mig och mitt svamlande- Tack. Hursomhelst så håller saker och ting på att återgå till det normala (hur normalt det nu kan bli i vår familj) och det känns bra. Tror jag.
Jag har liksom gett så mycket av mig själv, haft sådan koll och varit beredd att finnas till hands som en stor snuttefilt hela tiden att jag tappat bort mig själv lite grann. Ändå känner jag mig bara så jäkla otillräcklig & dålig. Världens sämsta mamma typ som inte ens kan finnas där för sin unge när han behöver det utan att klanta till det. Det jag gör blir alltid så fel. Och well, det här inlägget är kanske negativt. Ni kanske ser mig som en extremt tragisk människa? Varsågod. Det är jag inte.
Men varför ska jag ljuga för min egen dagbok? Never in my mind. Vet inte mer vad jag ska skriva.. Förutom att det mesta just nu känns ganska grått.

Men aldrig att jag bangar. Är inte sån, aldrig varit sån och kommer aldrig bli. Men om nån har lust att skicka mig lite självförtroende så tar jag emot det.
Förlåt mig mitt hjärta för att jag inte kan vara bättre än så. Tro mig, jag vill aldrig se dig ledsen. Men när du kryper tätt intill mig, gråter och låter mig torka dina tårar blir jag ändå alldeles varm. Du litar på mig. After all.