Vad trött jag har blivit på folk. Senaste dagarna, veckorna jag kanske till och med månaderna har jag vid flera tillfällen blivit både chockad, ledsen och bestört över hur folk lägger sig i och bemöter mig och mina nära. Hur kan det vara så roligt att lägga sig i andras liv? Ställer framförallt frågan till er som gör det: Vad är själva poängen?
Kan ni ge mig ett svar på det? Vad har vi gjort er? Vad har jag gjort er? Hur kan mina val påverka er så pass mycket att ni blir tvungna att glappa käft?
Vad jag väljer att göra med mitt liv är mitt val. Vad jag väljer att lägga energi på är mina prioriteringar.
Får ofta höra två saker. Den första är detta eviga tjatet om hur vi kunde behålla Charlie. Jomen, vi har ju inte bara förstört våra egna liv genom att skaffa barn i tidig ålder utan även vår dotters. Den stackarn måste ju växa upp i en ”otrygg” miljö med ”snorungar” till föräldrar som varken har inkomst, utbildning eller livserfarenhet.
På det mina vänner svarar jag: Livserfarenhet var det ja. Det har både jag och min pojkvän betydligt mer av än de flesta utav dagens ”mogna” föräldrar. Och åldern på papperet avgör inte vem man är. Absolut vi är unga. Men inte dumma i huvudet eller oförmögna att ta hand om en bebis! Skärpning.
Och sen var det detta eviga tjatet om stackars John och hur jag kan vara så elak mot min dotter som lägger energi på någon annan än henne.
På det svarar jag: Hur i helvete resonerar ni? Flera gånger den här veckan har jag fått höra att jag ska lägga energin på mitt riktiga barn istället. Att hon ska prioriteras, Öh? Min fråga blir då: Skulle ni sagt samma sak till ett par nyblivna föräldrar som precis fått ett biologiskt barn utöver sin älskade adopterade barn från kina? Skulle ni det? Tänk. Lyssna. Hur tror ni att barnets föräldrar reagerat? Förmodligen med ilska och förhoppningsvis också med en rejäl snyting i ansiktet på den som yttrat sig.
Ungefär så känner jag när jag får höra det. För en sista gång, John är exakt lika riktig för mig som Charlie. No matter what. Och han behöver mig precis lika mycket, och ibland ännu mer. Varför ska det vara någonting att störa sig på? Vad har den stackars ungen gjort er för att förtjäna att gång på gång få höra att han inte är ”på riktigt” eller lika viktig? Herregud ingen trettonåring vill höra det. He is just a child. Ett skadat sådant. Så försök visa lite respekt. Nej, jag är inte hans mamma. Biologist! Ja han har en pappa, min kära svärfar. Men barn behöver två föräldrar. Nu finns hans pappa här och så finns jag. Problemet med det är? Berätta det för mig. Eller knip käften och sluta hacka ner på hur jag hanterar mina relationer som inte angår någon annan utom mig och möjligen de involverade.
Nu har jag fått spotta lite galla. Sry för ett tråkigt, negativt och tjurigt inlägg men jag blir så förbannat jävla trött och frustrerad på människors sätt att tänka (eller rättare sagt inte tänka) så jag var tvungen att låta fingrarna tala lite. För er som är intresserade (om någon ens hänger kvar här) så är jag lite bättre från förkylningen. Helgen har varit skittråkig. Snorat, hostat och febrat. Valde att inte skriva något eftersom jag inte vill tråka ut de få läsare jag har kvar. Ta hand om er hörrni. Nu ska jag glo lite tv sen diska. Städdag var det ja… Kramisbananis.
Dagens ros..
….Går till er som stöttar mig. Oavsett hur ni gör det, om det är genom att lyssna, ge goda råd, sitta barnvakt eller bara peppa mig, så är det värt allt.
Särskild kram till er mina älsklingar. Vore inget utan er.