Jag trodde faktiskt att vi klarat oss, men icke. Inte i år heller.
Jag hade sett fram emot & förberett en härlig myskväll med mig själv, sims 4 (som jag precis har fixat till datan+ nya expansionen, tjoho) och en stor påse godis.
Charlie sov sött sen klockan nio, Jim sov över hemma hos Jack och John hade precis stuckit ut med ett par kompisar.
Kröp ner i badet.. njöööt… och hann njuta i ungefär 20 minuter. Sedan ringer Philip, Johns kompis och berättar att John har spytt och är på väg hem.
Trodde först att de skojade med mig, men mycket riktigt- När jag går ner till porten står min älskade unge där, likblek, skakar och halvgråter att han har ont i magen. Får i princip bära upp honom för trapporna, in på toaletten och sedan bädda ner honom i sängen.
Så här ligger han nu och min myskväll ersattes med att byta spyhinkar, tvätta nerspydda kläder och hämta papper.
Men vad sjutton gör det egentligen? Jag räknar varenda sekund med mina nära & kära som dyrbar, värd allt. Oavsett vilken situation det handlar om.
Gör dock ont i mammahjärtat att se honom så dålig & framförallt när man får höra att han försökt ringa mig för att be om att bli hämtad, men att jag först inte svarade och sedan att han spydde för mycket för att kunna ringa. Älskling.. Hoppas du blir bra snart. Nu ska jag bädda ner mig själv bredvid honom och så ska vi försöka sova lite. Önskar er alla andra en toppenkväll, snälla, gör mig en tjänst och ta hand om varandra. Fuck magsjuka!