Det finns många olika typer av människor.
Men det finns bara två olika energier som en människa kan utstråla; antingen är det negativ eller positiv energi.
Jag är den typen som utstrålar positivitet mycket tack vare min adhd som gör mig till en glad framåt och kraftfull person.
Jag lever i närheten av en människa som utstrålar negativ energi. Krocken som uppstår mellan de två polerna gör att jag ibland vacklar till och nästan faller. Till skillnad från mig är h*n alltid bitter och grinig. Nästan alltid. Jag är öppen och social, h*n tillbakadragen och asocial.
Det spelar ingen roll vad jag gör för personen väljer ändå att antingen inte se det alls eller bara fokusera på det negativa.
Att leva med en sådan person, i en sådan relation, när man själv är av motsatt element är inte bara otroligt krävande, det är en stor påfrestning psykiskt också. Att alltid få tassa på tå, vänja sig vid kritik och de ständiga snäsningarna. Att ständigt tvingas söka uppmärksamhet och närhet från andra människor för att tillgodose behovet är bara en påfrestning i sig. Att leva kuvad i en sådan relation, oavsett om det gäller partner, föräldrar, syskon, barn eller en nära vän är slitsamt för själen. Vissa dagar känner jag att jag verkligen inte orkar med mer, bestämmer mig för att verkligen säga stopp och kräva förändring- får ett förlåt- och sedan händer samma sak bara någon timme senare. Det här med att man bara kan förändra sig själv och ingen annan är någonting som jag minst ut sagt fått lära mig de senaste åren. Så varför behåller man en sådan relation som faktiskt, när man kikar närmare, får en att må mer dåligt än bra? Jag kan bara svara för mig själv och då svarar jag följande ord: Vana, rädsla, åtro.
Vana- Jag har helt enkelt vant mig vid situationen, att det ska vara såhär. Och som alla vet är vi människor vanedjur.
Rädsla- Min stora skräck här i livet är att vara ensam. Hellre sitter jag fast i ett vidrigt förhållande än står själv.
Åtro- Ja, jag åtror helt enkelt den här personens positiva sidor.
För er som lyckas ta er loss oavsett vad för typ av förhållande det gäller; ni som vågar sätta ner foten och vända ryggen åt det som ni inte mår bra utav skulle jag vilja ge en medalj. Och gå som lärling hos. Jag är alldeles för naiv.
Men jag har åtminstone ett försprång- Om relationen mot förmodan skulle gå i kras har jag åtminstone en bättre chans att finan någon bättre. Och en bättre chans att starta om.
Lite funderingar som snurrade runt i huvudet efter en stressig men underbar vårdag. Skriv gärna en kommentar.
Önskar er alla bara gott!
Nadia