Jag stod och duschade när frågan landade i mitt huvud. Gnäller vi människor för mycket?
Senaste tiden har jag konfronterats med tanken flera gånger om dagen. Hur vi, trots att vi egentligen inte har något att gnälla om, gärna gör det.
Och allra helst högt, så att alla kan ta del utav våra sorger. ”Å det regnar ute, usch vilken äcklig mat vi får, fy vad tråkigt jag har, jag hatar våren..”, ett par exempel på genuint gnäll. Finns dock vissa aspekter man bör ta hänsyn till (och då syftar jag inte på sådana tragiska personer som vår granne surgubben som skäller ut en för att man ”förstör” asfalten med barnvagnen) utan att man vid vissa tillfällen har all rätt att gnälla. Och vad är gnäll egentligen? Själv tycker jag inte att det räknas som gnäll att berätta att man mår dåligt, har ont någonstans eller har haft en riktig skitdag. Om det inte är de enda man säger någonsin, vill säga. Men att må dåligt och våga dela med sig till sina medmänniskor ser jag som modigt, inte som gnäll. Gnäll i mina ögon är när man aldrig är nöjd med någonting, vare sig med sig själv eller andra och klagar på minsta lilla sak som inte är till ens egna belåtenhet.
Jag har aldrig varit den gnälliga typen. Men jag är öppen och stolt över det. Idag kan jag stå med huvudet rakt och berätta att jag mår dåligt.
Idag vågar jag oftast be om hjälp men det har inte alltid varit så. Bara för ett par år sedan hade jag stora problem med mitt eget utseende. Jag tyckte jag var ful och tog åt mig utav vad som sas, även om jag idag kan se att det saknades både grund och mening och att de som gjorde sig lustiga över mitt utseende i själva verket skrämdes utav min styrka och energi. Jag accepterade så småningom att jag hade ett annorlunda utseende och lärde mig leva med det- tills jag insåg att det inte alls var mitt utseende som var annorlunda utan mitt sätt att vara; vilket skrämde dem svaga och tvingade dom att gå till attack för att säkra sin egen överlevnad som ”tuffa” , vilket hotades av mig som varken visade dessa stackars människor rädsla eller respekt, utan istället gick rakt fram och sa till dem på skarpen. När jag ser vad dessa personer hamnat idag (gatan, fängelse, droger, misshandel, alkohol) kan jag känna både medlidande och skadeglädje. Idag skulle jag till och med kunna säga att jag är tacksam. Tack vare dem så blev jag den människa jag så stolt presenterar för er idag, även om jag fortfarande avskyr vissa sidor med mig själv som de skapat.
I längden är jag övertygad om att det kommer bli bra. Jag ska bara besegra mina monster först.
Jag tror att anledningen till att jag inte gnäller är för att jag (och flera med mig) har levt under ett sådant vidrigt förhållande att jag lärt mig vara lycklig över det jag har.
Det fanns en period i livet då jag inte hade en enda vän och det enda jag önskade mig var att någon skulle prata med mig. Jag var helt ensam. Så jag är oändligt tacksam över att jag idag har både vänner och familj, är omgiven utav folk som älskar och respekterar mig för den jag är; ja jag är så glad över att jag kom ifrån ensamheten så jag ser ingen anledning till att gnälla över lite regn. Jag har sett så många gånger att allting kan förändras på ett ögonblick och därför tar jag till vara (nåväl, försöker iallafall) på varje dag som livet bjuder mig på. Man vet aldrig när det tar slut. Det är tråkigt nog inte förrns då vi vaknar till och ser allt det vackra vi faktiskt har.
Behövde rensa huvudet lite. Det har som ni läst tidigare, hänt en del tråkiga saker och det gör att min skalle är mer överbelastad än vanligt. Återkommer med ett till inlägg lite senare, jag måste försöka ta tillvara på mig själv först.. samla ihop mig lite, för jag känner mig så förvirrad. Har ingen aning vad jag ska hitta på idag under Valborg. Har fått två alternativ men jag känner inte för något utav dem, så det blir väl ole, dole, doff.. Usch. Solen skiner ute, bebis sover och jag har panik. Sådana stunder önskar jag mig fri från adhd. Kram Nadia
P.s
Ursäkta rörigt inlägg. Mest till för mig själv & mitt huvud..