Hatar mig själv

Det finns så mycket jag ångrar. Framförallt så ångrar jag att jag var både egoistisk och feg.
När folk berömmer mig så kan jag inte låta bli att låta tankarna vandra tillbaka, två-tre år bakåt, till den person jag var förut.
Omgiven av vänner, javisst. Betydligt fler än vad jag har nu. Men utan både gott hjärta och rent samvete.

Jag hatar mig själv för att jag blundade.
Blundade för att det fanns barn som for illa, barn som om kvällarna önskade sig av med livet. En elvaåring som knappt nästan fanns.
Jag hatar mig själv för att jag istället för att hjälpa valde att undvika. Det var så mycket lättare att sluta ögonen och nynna på samma tomma refräng.
Låtsas som att ingenting var fel, som om alla hintar jag fick från detta barn bara var påhitt. Jag valde att tro på det som sas utan att ta hänsyn till hur en elvaåring i kris formulerar sig. Istället så festade jag, festade och festade utan att se detta barn i ögonen. Det lilla barnet som tyst betraktade mig från avstånd, suktande efter kärlek som jag inte hade någon lust att ge, för att jag inte vågade. Jag vågade inte för jag var så rädd, så feg, för att misslyckas. Jag ville inte ha något ansvar. Jag ville vara fri.

Så kom sommaren. Den sommaren. Det finns ingenting jag ångrar mer än den. Men det var också p.g.a. utav allt det som skedde, som jag vaknade.
Ett bryskt uppvaknade 2013, då jag med skräck insåg att allting höll på att gå åt skogen. Jag föll ihop, fattade ingenting. Allra minst hur jag kunde ha blundat i två års tid. Och hur jag kunde låtit allt ske den där sommaren samma år. Hur jag bara kunde stått och tittat på, sett hur ett litet barn togs sönder, bit för bit. Hur jag valt att undvika att se hur barnet fick gå ut & plocka pant för att få mat, undvika att se den lillas tårar, förtvivlan och skräck alla dessa nätter då han låg instängd på sitt rum, händerna över huvudet och grät i ren förtvivlan. Jag vill halshugga mig själv när jag skriver. För att jag hela tiden var där utan att agera. Att jag kroppsligt var ständigt närvarande men inte själsligt.
Mot hösten 2013, då jag vaknade upp ur denna dvala och insåg vad i hela friden jag sysslade med, så var det nästan för sent.
Och jag har bara de högre makterna att tacka för att jag fick en andra chans att ordna upp det jag ställt till med.

Idag mår det här barnet bra,mycket tack vare mig, absolut, som ni säger. Men jag kan inte ta åt mig, för jag vet att det var mitt fel att allting höll på att gå snett.
För att jag vägrade att se, för att jag vägrade ta mitt ansvar. Min självbild föstördes den kvällen då jag föll och förstod och jag får nu kämpa för att bilda en ny, vilket är de bästa; den gamla var bara fejk ändå och enbart en skugga, en skugga av mig själv.
Jag har verkligen lärt mig en läxa. Att aldrig mer låta någon falla i glömska. Att aldrig välja alkoholen framför ett liv och att aldrig, aldrig någonsin låta min rädsla stå i vägen för mitt hjärta. Så nu vet ni, ni som tycker att jag är så bra, en sådan fin och fantastisk människa, vilken vidrigt fel jag har begått.
Jag är alltifrån perfekt och jag kommer alltid, alltid och åter alltid hata mig själv för det här. Hade jag gripit in så mycket tidigare hade det här barnet sluppit så väldans mycket lidande och kanske inte befunnit sig där han är idag, men låg självkänsla och en självbild som är skrämmande. Han hade sluppit så många hemska minnen och förskonats från flera vidriga uppenbarelser. Snälla du, förlåt mig. Förlåt mig min feghet.
Nu vet ni. Ingen är perfekt.

Nadia