Blunda. Andas.. Andas.. Andas…
Jag försöker föra över mina andetag till dig.
Du? Du ligger tätt intill mig så trygg i min famn.
Långsamt vänder du blicken från min axel och ser på mig. Rakt in i mina ögon tittar du och jag känner hur
din överlevnadsinstinkt pulserar under det sommarbruna skinnet. Jag stryker försiktigt fingret över dina mjuka armar och tackar den för att du finns kvar idag.
Ännu en tår rinner nedför din kind. Jag speglar mig i den ett ögonblick innan jag torkar bort den. Du lägger dig åter ner, burrar ner ansiktet i min halsgrop, så som du alltid har gjort; precis som om du ville gömma dig från resten världen. Jag fortsätter mina taktmässiga smekningar över ditt mörka kortklippta hår och låter dig återigen följa med i mina andetag. Blunda. Andas..Andas..Andas…
Att ta ett steg till. Allt handlar om att ta ett steg till.
Har du någon gång mått så dåligt att du allvarligt talat övervägt att avsluta alltihop? Jag har. Han har. Hon också. Och du? Troligtvis.
Nästan alla har. Ändå talar vi inte om det. Och om vi inte talar om det, hur ska vi då kunna få kraft till att fortsätta? Att inte bara stanna kvar utav rädsla, utan att stanna kvar för att vi vill det?
Mig kan du tala med. Vem du än är, oavsett om vi känner varandra, bara är vänner på facebook eller aldrig talats vid förut.
Skriv till mig.
Mina vänner. Johns vänner. Mina vänners vänner. Facebookvänner. Du som läser det här just precis nu.. Skriv till mig.
Jag lovar att jag är tillräckligt bra på att lyssna. Jag har varit där själv. Utan att ha haft någon som lyssnat. Jag har bara stannat kvar för att jag är feg. Inte för att jag vill.
Idag vill jag. Oftast. Men när jag inte vill så ser jag till att leta upp någon, någon som kan ge mig kraft. Gör det du också. Ta ett steg till. Det där sista, avgörande steget. Våga bli sedd.
Kommentarer är stängda.