Du gör min himmel mörkare
Tack vare att du finns
Tack vare allt du gör
Så tynar färgen sakta bort från min himmel
Tack vare alla dina lögner
Tack vare alla dina svek
Så går djupaste blått till mörkaste grått på min himmel
Tack vare alla tårar
Tack vare all sorg
Så lyser inte solen på min himmel ikväll
Istället regnar det och blåser upp till storm
Du gör min himmel mörkare ikväll, imorgon och om ett år
Tack vare att du sprider den med hat
Som bara är ditt eget.
Jag blir så trött.
Trött på människor som bara är ute efter en enda sak – Att förstöra för andra.
”Anledningarna” ser olika ut. Ibland handlar det om svartsjuka, ibland om sorg. Kanske om äkta hat eller bara avundsjukans fula ansikte.
Vissa måste hata för att kunna fortsätta andas själva, andra har aldrig sett något annat och kan bara det.
Men den här människan.. Jag finner inga ord. H*n passar inte in i någon utav ramarna. Jag blir så jäkla ledsen, för JAG är den som försökt vara h*n till lags. JAG har övertalat min pojkvän att ha kontakt, att h*n skulle få träffa vår dotter, bygga upp en relation. Men inte en enda gång kunde h*n pallra sig hit för att träffa Charlie, trots att de är nära släkt. När h*n ändå dök upp på dopet trodde jag att en förändring var i sikte. Efter att inte ha hört av sig på nästan ett år till någon i familjen stod h*n plötsligt där efter MIN inbjudan. Men försvann igen, utan ett ord. Kanske av skam. Om det finns någon sådan i dennes kropp. Jag tvivlar nu mer på det.
Säg mig någon hur man kan försumma sina egna barn hela livet för att sedan inte ens kunna stå rak i ryggen och be om ursäkt?
Hur man kan köpa ut snus och cigaretter åt en tioåring utan att kunna klara av att uttala ordet förlåt? Eller hur man kan skylla sitt eget missbruk på barnen och sedan neka till att man gjort något fel? Att få chans efter chans att göra om & göra rätt utan att ta den.
Fortsätta skylla ifrån sig, fortsätta svika, fortsätta sprida osanning, fortsätta ljuga, fortsätta kasta skit, fortsätta sluta höra av sig.. inte ringa vid vare sig jul eller födelsedag, till sina egna barn. Hur kan man göra så? För att sedan ha mage att lägga skulden på de enda två personer (Jag & den andra föräldern) som funnits där för barnen? Jag var den enda som försvarade dig, för att jag tyckte synd om dig. Och fy vad jag ångrar mig. Hur kunde jag vara så naiv så jag trodde att det gick att göra folk av dig också?
När jag fick samtalet igår visste jag att du var ute efter att bråka. Ändå svarade jag. Varför? Jag kunde inte låta bli, för att jag är alldeles för snäll. Nu får jag ångra mig. Att du slänger skit på mig, är en sak. Jag blir ledsen. Jag blir frustrerad. Jag ältar – för jag förstår inte hur det kan vara mitt fel att dina barn inte vill ha kontakt. Att de tröttnat på att bli försummade och illa behandlade. Men att du sedan tar klivet över och sprider osanna rykten, ljuger ihop saker och vänder andra emot mig, varav en bror, är inte ok överhuvudtaget. Jag går sönder.
Det var väl så du ville ha det? Nu måste jag finna styrkan. Styrkan att gå vidare. Styrkan att förklara för min dotter varför du inte vill ha med henne att göra. Styrkan att ta hand om din yngsta son, som grät hela kvällen igår på grund av dig. Framförallt måste jag finna styrkan att kunna sätta ner foten och säga stopp. Snälla hjälp mig någon. Hur mycket måste man orka? Jag gav dig chans efter chans men du gick hela tiden bakom ryggen på mig. Det är inte jag som är elak eller manipulativ, det är du! Tills den dagen du förstår det är du obefintlig för mig.
Det gör så ont att gå vidare utan att ens få ett ordentligt avslut. Jag hatar konflikter och bråk. Jag vill inget hellre än att vara sams, även med dig. Men du hatar mig. Du hatar mig för att jag har det som du valt bort, dina barn. Men vet du? Du har inte gjort ett dugg för att vinna dem tillbaka. Så vi går nu. Mot ett bättre liv.
