Den stora tomheten har tagit min kropp i besittning.
Jag är inte ledsen, inte deprimerad, inte glad och inte arg. Jag har ingen panik och ingen ångest.
Men jag skulle föredra allt det där för just nu är jag ingenting. Känner ingenting, Är ingenting. Har inte lust till någonting.
Det började igår och fortsätter idag. Jag går upp på morgonen, tar hand om Charlie, åker till stallet, går ut med hunden, pratar mes folk, städar, lagar mat och andas.
Allt jag brukar göra. Men jag saknar den dära strålande energin jag brukar ha för att göra det. Har ingen lust att ens kliva ur sängen på mornarna så jag ligger kvar trots att jag är pigg. Misstänker att min kropp tömt sig på känslor som ett slags skydd från allt som hänt sista tiden. Annars skulle det nog bli översvämning.
Intressant att se vad som händer sen. Kanske är det såhär det känns att vara normal? Isånafall föredrar jag nog att ha adhd.
Nadia