Då jag HATAR adhd.

Jag vet inte vart  jag ska börja och troligen inte heller vart jag ska sluta.
Min hjärna har svämmat över och nu fungerar ingenting. Att skriva att man mår dåligt är enligt den oskrivna lagen förbjudet & dem som ändå gör det blir utpekade som ”attentionwhores.” Jag fattar det inte. Varför ska man LÅTSAS må bra när man INTE gör det? Varför ska man ljuga och skriva ett lyckligt inlägg om hur bra allting är när det enda man egentligen vill göra är att dra täcket över huvudet och försvinna för gott?
Förlåt, men jag har adhd så jag kan inte låtsas. Föddes inte med den förmågan. Och vet du, du som ids läsa det här just precis nu den 1 december 2015? Jag hatar adhd.
Jag hatar, hatar, hatar så mycket att det värker i hjärtat. Den här sjukdomen har gjort mig annorlunda. P.g a den har jag fått ta så mycket smärta att hjärtat inte hinner med att läka. P.g.a att jag föddes med en funktionsnedsättning som världen så fint väljer att kalla det; moralkärringar som inte har en aning om vad de pratar om; så är jag dömd att misslyckas. Jag är dömd till döden innan jag ens fått chansen att leva.
”Stäng av bara” säger folk. ”Det gör jag när det är för mycket.” Men hur sjutton ska man kunna stänga av när man föddes utan avstängningsknapp? Vi med adhd är inte födda så. Vi är skapta på ett annorlunda sätt och för oss finns det ingen konstruktionsbok. Vi måste själva hitta vår plats i samhället. Om det finns någon. Jag har letat så länge. Så länge att jag börjat tvivla på om den här världen är till för mig.

Om det ändå fanns någon att prata med. Men jag känner ingen. Ingen som förstår hur det känns att vara så misslyckad.
Ingen som vet hur det är att ständigt oroa sig för att hålla måttet. Passa in. Försöka vara som ”alla andra” samtidigt som jag så väl vet att det är omöjligt.
Det är ingen om förstår hur det känns att göra misstag efter misstag, spela upp en epilog i huvudet, be till högre makter om en till chans och bestämma sig för att ”den här gången ska jag göra rätt. Jag ska inte bli svartsjuk för att hon väljer någon annan före mig. Jag ska inte börja bråka om varför han inte säger att han älskar mig tillräckligt ofta. Jag ska inte gå efter och fortsätta bråka i panik utan istället ignorera och låta personen få den tid hen behöver” för att varje gång misslyckas med det man lovar och göra det andra iallafall trots att man verkligen försökt stå emot den starka impulsen. Jag förstår inte vad det är för fel på mig? Varför föddes jag utan spärrar? Varför klarar jag inte av att stänga ute det som gör ont? Varför kan jag inte vänta? Allting ska ske nu, på en GÅNG – och genast annars blir det kaos i min skalle likt en bil som har slut på bensin. Och samtidigt som jag lever med ångest över att jag aldrig kommer kunna anpassa mig till ett samhälle som saknar en instruktionsbok för sådana som mig så måste jag kämpa mot mitt ständiga dåliga samvete.
Min adhd har förstört så många relationer för mig. Folk orkar inte vara vän med mig och det förstår jag.
Men det jag inte förstår är varför de aldrig gav mig en chans att bättra mig. En chans att få förklara. Det är de som svider mest. Att de bara försvinner, en efter en. Det gör det omöjligt för mig som redan har så svårt för det; att släppa & gå vidare.

Jag blundar och ställer mig tyst frågan: Hur ska jag orka fortsätta? Att ta livet av sig är inget alternativ för mig. Jag älskar ju att leva men jag hatar den kropp jag tvingas leva i. Som om det förflutna inte räcker. Ska jag behöva bemöta en likadan framtid också? Den enda chans jag hade förlorade jag. Den enda människa som verkligen hjälpt mig försvann. Min Kbt terapueft, min livlina. Hon flyttade, böt jobb och jag fick inte gå kvar. Beslutet har omprövats men hur lång tid tar det? Både ett och två år om jag har otur. Det finns många i kö. Men varför ska det ens finnas en kö när det handlar om rätten till ett värdigt liv? Har inte alla rätt till det? Jag också? Jag kan inte ta någon annan medicin p.g.a ett hjärtfel. Jag kan inte ta en tablett och leva inuti i en skyddande bubbla. Jag måste hela tiden leva här & nu, natt som dag , månad efter månad, år efter år. Jag har inget annat val så varför ska jag inte få välja? Jag tycker det är så orättvist. Orkar inte ens tänka på det.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag önskar bara att jag var normal. Hörde ni det? Jag vill för en gångs skull vara normal.
Jag – den som brukar prisa adhd och tala om det som en superkraft, vill vara normal. För idag är en sådan där där som jag hatar adhd.
Adhd, det här är till dig idag.

Adhd
Jag hatar dig
Adhd Jag hatar dig
Du förstör så mycket för mig
Adhd
Om du inte fanns
Vem hade jag varit då?
Hade jag befunnit mig någon annanstans?
Kanske i en annan dimsison
Kanske i ett helt annat liv
Utan bråk och missförstånd
Utan tjafs och tjiv
Förbannade sjukdom
Jag spottar på dig
Jävla adhd
Varför skulle du besöka just mig?
Jag kan aldrig bli av med dig
Aldrig någonsin bli frisk
Och att fortsätta leva såhär
Är en väldigt onödig risk.
Adhd
Jag hatar dig.
Jag hatar dig för vad du har gjort mot mig.

Ingen kommer att läsa. För det här är ju bara gnäll, eller hur? Kanske är det uppmärksamhet jag är ute efter, är det inte så tror du?
Då kan jag tala om för dig att hade jag velat ha uppmärksamhet så hade jag cyklat ut framför bussen (skämt å åsido, det klarar jag åtminstone av).
Det här, det är bara en skildring av min känsla just nu.
Jag är inte självmordsbenägen. Jag är ledsen. Jag går inte runt och mår dåligt jämt. Men idag gör jag det. Jag önskar inte alltid bort min adhd. Men idag skulle jag göra vad som helst för att slippa den. Jag säger inte att alla med adhd tänker som jag ibland. Men kanske finns det någon som gör det? Jag har gett upp hoppet om att hitta dig. Men finns du så skriv. Jag har väntat så länge nu.