Jag hade sett framemot den här dagen, att efter ett års ledighet få börja skolan igen.
Sett framemot att fortsätta mina studier, träffa nya människor och känna att man faktiskt gör något meningsfullt på dagarna igen.
Nu har jag varit i skolan en dag och jag är så ledsen. Ingenting blev som jag tänkt mig. Borde lyssnat på magkänslan. Sov oroligt hela natten och vaknade tidigt i morse.
Nu fattar jag att det bara var mitt undermedvetnas sätt att göra sig beredd.
Inget fel på lärarna. Och flera i klassen är trevliga, vissa lite mindre trevliga. Som det ska vara typ.
Och trots att alla redan har sina kompisar känner jag mig inte utanför. Men jag hänger inte med. Jag hänger inte med alls.
Känslan är exakt den samma som i högstadiet. Att sitta där och verkligen känna hur ångesten tar stryptag på en. Hur svetten bryter fram och pennan skakar. Att stirra ned på det tomma papperet medan alla andra antecknar för fullt och inse att man inte förstår ett dugg trots att man lyssnat hela dagen. Det är tortyr. En tortyr som jag efter grundskolan lovade mig själv att jag aldrig skulle utsättas för igen. Here we go again.
Jag blev lovad att jag skulle få gå i en mindre grupp. En grupp där eleverna är mer som mig. En grupp som rättar sig efter våra behov. En grupp där man inte behöver sitta och känna sig efterbliven för att ens hjärna inte är konstruerad som ”alla andras”. I den lilla gruppen är tempot långsammare. Där är det anpassat för sådana som precis som mig behöver tid på sig. Men den gruppen är fullsatt. Någon annan fick min plats. Varför? Jo för att en lärare har motiveringen ”att Nadia är social och öppen. Hon kommer att klara sig lika bra i en stor grupp. ” Ursäkta, men vafan! Hur sjutton kan mina personlighetsdrag hjälpa mig med mitt skolarbetet?! Hur gör min socialitet att jag plötsligt klarar av Gymnasieengelska när jag inte ens fixar grundskolans? ”Du kommer in i det” , säger min lärare. NEJ det gör jag INTE! För jag kan inte grunderna. För jag förstår inte vart jag ska börja eller ta mig vidare. Jag behöver få en chans att lära i min takt. Det får jag inte i en stor grupp med normalkompitens och högt tempo.
Har ont i magen inför imorgon. Försökt prata med läraren men hen vägrar att lyssna på mig. Denna är kanon på det hen gör. Absolut en bra lärare. Men hen vill inte ta min problematik på allvar. Förlåt för ett tråkigt, ångestfyllt inlägg men jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu. Jag vill ju verkligen fixa det här! Insåg när vi skulle svara på frågor till ett 2 timmars lång redovisningen och jag satt med helt blankt papper framför mig, att jag inte kommer fixa det här. På onsdag är det seminarium och jag har inte ens förstått instruktionerna till uppgiften. Jag börjar bli frustrerad. Hatar att känna mig dum!
Om nån utav er som läser är eller funderar på att bli lärare/pedagoger/dyl.. spara mitt inlägg i huvudet.
Se varje individ för sig och tillgodose deras önskemål så slipper dem känna sig annorlunda, utanför och dumma i huvudet.
Tack för mig, åtminstone för ikväll. Ska fundera ut något jag inte sagt ännu som kanske gör skillnad och får dem att förstå hur jag funkar. Ha en fin kväll!
Kommentarer är stängda.