Klockan är över sju & jag ska till skolan. Jag har egentligen inte tid att skriva men om jag inte gör det, om jag jag inte försöker sortera upp lite inuti skallen, så kommer hela dagen gå åt helvete, vilken den säkert gör ändå. Vaknade och kom att tänka på det här med vänner. Vad betyder det, egentligen? Betyder det att man har likadana jackor och ser världen genom samma glasögon? Att man kan läsa varandras tankar och vet vad den andra ska göra innan den personen gör det? Är en vän någon du alltid ska kunna ringa till, oavsett tidpunkt, utan att känna dig dum? Jag har nog inte särskilt många vänner isånafall. Inte kvar, inte längre… och det är en stor sorg för mig. Om och om igen ser jag dem försvinna ifrån mig. Människor jag älskat, gjort allt för, som sedan plötsligt inte längre hälsar när ni träffas på stan. Oftast har vi bara glidit isär. Jag kan mnstret utantill och avskyr varje gång det händer. Det brukar börja med att ”Vännen” (som kanske inte var någon riktig vän trots allt) träffar andra kompisar, folk som är ”häftigare”, mindre krävande, normala ja inte fan vet jag, och så kommer vi längre och längre ifrån varandra. Det finns dem som träffar en kille och glömmer allt annat, andra som bara förändras och så den lilla skalan som åtminstone vågar säga att dem inte orkar med en mer.
Jag har adhd och det står jag för. Jag vet också att det kan vara en utmaning att ha en nära relation med mig, mycket p.g.a min otroliga känslighet. Inte bara det emontionella utan också världen runt omkring. Men som vän måste jag säga att jag nog i princip får 100 % godkänt. Ställer alltid upp, snackar inte skit utan pratar klarspråk. Är det de som kanske inte gillas? Då får de vara tror jag. Kommer alltid att föredra ärlighet framför nått jäkla skådespel. Då blir ju den utsatta bara ännu mer ledsen i slutändan. Utöver ärligheten så är jag också väldigt omtänksam. Bryr jag mig så bryr jag mig med hela hjärtat och älskar jag så är det med hela själen. Kortsagt – känner jag något för någon kommer jag vara mitt bästa för att vara där i alla lägen. Det är skittrist att vakna upp med en sådan här ”övergivnadskänsla” och inse att man typ har 3 kompisar kvar, men de 3 ska jag vårda med största omsorg. Vindarna vänder förhoppningsvis snart…
Med kärlek och funderingar,
Nadia.
Kommentarer är stängda.