Jag har varit mobbad

Dagen är snart till ända. Jag sitter i köket och tittar ut genom fönstret. Utanför är det mörkt. Bara ett par få gatlampor kastar sitt svaga sken över gatan.
Jag kan se vår altan härifrån. Den ser spöklik ut i allt det svarta. Själv sitter jag hemma på Åkergatan och skriver. Det är tyst. Jim sitter nere i källaren framför sitt xbox och Jack inne på sitt rum. John har stängt dörren om sig. Kanske sover han. Jocke är på kräftskiva, Vi är ensamma hemma ikväll.
Det enda ljud som hörs är när Jack säger något till sina kompisar genom headsetet. Annars är det alldeles tyst. Jag är glad att Jack finns ett par meter bort och att han pratar. Tystnad är någonting som alltid har skrämt mig. Kanske för att jag så ofta fått vara i den.
Jag är rädd för många saker. Men något jag är skräckslagen för är ofrivillig ensamhet. Att bli övergiven. Jag känner mig ofta ensam. Som just nu.
Jag är omgiven av folk som älskar mig. Jag kan bara gå in till någon av dem. Men någonting stoppar mig. Kanske är det mobbningen från mina skolår som spökar.

Jag kommer aldrig att glömma den tystnaden. Inte heller viskningarna eller glåporden som kastades efter mig. Jag kan komma ihåg varenda ord, varenda stavelse. Varenda ansikte som hånflinade åt mig. ”Skabb!” ropade dem efter mig. Hade det hänt idag hade de inte rest sig upp efter det. Men då, när allting började, var jag fortfarande en tyst och tillbakadragen person. En som det var lätt att hacka på. Första gången jag fick orden kastade i ansiktet var i åttan. Det var då allting förändrades. Det var då mitt liv tog en ny vändning. En nedförsbacke som nästan skulle kosta mig livet. Allt p g a att det fanns personer som mådde så dåligt att dem var tvungna att trycka ner andra för att må bra. Min resa började med att jag gick emellan och blev vän med en klasskompis som var utsatt, Jag sa ifrån när dem kallade henne för ful. Jag tyckte att det var fel, Efter en tids trakasserier som slutade i grov misshandel böt hon skola. Kvar fanns jag. Utan vänner. De hade övergivet mig för att själva inte bli utsatta. Ni vet vilka ni är. Och om ni läser det här, så hoppas jag verkligen att ni skäms. Ordentligt. Två av mina fd bästa vänner som jag umgåtts med hela livet deltog aktivt i mobbningen. Det frös ut mig tillsammans med en tjej i klassen. Första gången jag satte mig vid deras bord och de utan ett ord reste sig upp och gick därifrån.. Det är någonting som alltid kommer att spelas upp i mitt huvud när jag sluter mina ögonlock.
Samma sak när min bästa vän sen sju år tillbaka ignorerade mig när jag försökte prata med henne. Och när hon tillsammans med de andra skrattade så fort jag öppnade munnen.  Samtidigt hackade resten av skolan på mig. Skrek sina glåpord. Skrev fula saker på väggarna. Kletade in mitt skåp med gurka och majonnäs som de köpt från skolans cafeteria. I början gömde jag mig i trapphuset där min farmor bodde. Hela rasten satt jag där och önskade att tiden aldrig skulle ta slut. Sedan började jag skolka. I sju månader gick jag inte till skolan överhuvudtaget innan lärarna rapporterade frånvaron till mina föräldrar och jag tvingades gå dit. Det var någonstans då, där på vägen, det slog slint. Jag förändrades över en natt. I efterhand förstår jag att förändringen varit på väg under hela det gångna året då jag slitits mellan hopp och förtvivlan. Min hjärna försökte in i det sista att förhindra den. Men till sist orkade den inte längre.
Det var där och då som jag utvecklade min diagnos, en reaktion på det kaos som min kropp fått utstå under så lång tid.

Det går inte att förklara hur det känns när ingen i klassen pratar med en.
Inte heller hur man mår inuti när ens vänner plötsligt blir ens fiender och inte vill veta av en. Den känsla av iskyla som sprider sig i kroppen när du inser att du måste gå förbi gänget i korridoren, dem som dagen innan tryckt upp dig mot väggen, spottat dig i ansiktet och kallat dig för skabb-Nadia är långt ifrån mänsklig. Men jag kommer aldrig att glömma den. De här människorna kommer alltid att finnas på min näthinna. Deras lek skadade mig för livet. Deras nöje blev nästan min död. Jag tappade tillit för människor. Jag slutade lita på mig själv och på andra. Min självkänsla åkte i botten. Jag fick ett mindervärdeskomplex. Jag drabbades av ätstörningar och planerade självmord efter självmord. Jag utvecklade ett katastoftänk och fick flera år senare diagnosen specialiserad socialfobi. Jag har genom året förlorat massor av vänner p g a mitt sätt att vara, spåren av den person som mobbarna tvingade mig att bli genom deras psykiska grova misshandel. Jag kunde inte slutföra varken grundskolan eller gymnasiet.
Vad jag känner för dessa människor, för de som förstörde mitt liv så totalt- är rent hat. Jag avskyr dem. Och skulle jag för ett par år sedan haft ett gevär, så hade jag inte tvekat att skjuta. Vissa av dem har jag fått min hämnd på. Första gången jag måttade ett slag och hörde hur näsbenet smulades sönder i deras äckliga ansikte får mig att le. Men också att känna rädsla. De gjorde mig en period till ett monster. Ett skugga av dem själva. Jag har fått kämpa i flera år för att hitta tillbaka till mig själv. Eller, rättare sagt- skapa ett mig själv. För den personen som fanns innan mobbarna hittade mig kommer aldrig mer tillbaka. Den människan har för länge sedan dött och blivit begravd av deras behandling. Mitt enda val är att börja om från ruta ett. Slåss mot mina tvångstankar, min impulsivitet, min rädsla för ensamhet. Min svartsjuka, mitt kontrollbehov, min rastlöshet, min fobi, min aggressivitet, mitt ältande. Kämpa emot tankarna när dem kommer. Jag måste jobba stenhårt för att bygga upp ett självförtroende i kaoset av känslor som mobbarna lämnat efter sig.
Å vad jag hatar dem för att de aldrig städade upp efter sig. För att jag aldrig fick så mycket som ett förlåt.

Idag är jag på god väg. Jag går i KBT på psyk och jobbar mycket med mig själv och för att bygga upp en självkänsla. Jag kämpar för att inte
stöta bort de jag älskar utan istället våga ta till mig dem och försöka våga lita på att de stannar kvar hos mig. Jag försöker tygla min ilska när den stiger upp till ytan och får lägga band på mig ibland för att inte ta till den enda metod jag tidigare kände till, knytnävarna. Jag skulle vilja säga att jag fått ut något positivt av mobbningen. Men det kan jag inte. För det finns inget annat än mörker i den stavelsen. Det här människorna förstörde mitt liv. Men jag är tillbaka. Och jag är stark. För jag överlevde. Jag valde att stanna kvar. Jag valde livet, trots det helvetet de gav mig. Någonstans ville jag tro på en framtid.
Jag avskyr mobbning. Nu vet ni varför. Jag vet alltför väl hur det känns. Och idag accepterar jag de inte. Jag går emellan direkt.
Minns mycket väl för ett tag sedan då en utav mina bröder blev utsatt. Han hade varit förbannad hemma ett tag, och jag kände genast igen signalerna. Fick efter en stund ur honom vad det handlade om. Och när han gråtande berättade hur ett par killar i parallellklassen varit elaka mot honom svartnade det för mina ögon. Jag sökte upp de här grabbarna. Jag slog dem inte. Men jag såg dem rakt i ögonen och öppnade munnen. En enda sak sa jag till dem. En enkel mening, Inget hotfullt. Inget skrämmande. Men de slutade direkt efter det. För de såg i mina ögon att jag menade allvar.
Och jag lovar att den stackare som vågar sig på att mobba min familj, vänner eller barn kommer det bli väldigt väldigt synd om.
Min historia får aldrig någonsin upprepas.

Och glöm inte..

En övergiven plats är en plats där ingen längre vill vara.
En plats som man har lämnat, frivilligt eller ofrivilligt.
Varje övergiven plats har en ägare. Lämna endast dina fotavtryck.

Nadia.