Operation självmord

Vi är många som varit där. Som har känt den där känslan. Känslan som talar om att det inte finns någon utväg, att livet är slut.
När det inte finns någon där som säger ”snälla du måste stanna.” När allting du gör bara blir fel och inte en jävel finns till hands. Då du mitt uppe i alla tårar, inser att det enda du kan göra för att hitta vägen ut är att avsluta ditt eget liv. För det vore bäst så. För alla. Du är ingenting värd. Världen skulle ha det bättre utan dig.

Att självmorden ökat i Sverige de senaste åren vet vi. Men vet vi egentligen hur mycket? Statistiken är skrämmande när man tar sig en närmare titt. Media försöker göra sitt bästa för att tysta ner. Har du läst om alla dessa tågolyckor? I 97 % av fallen är olyckorna i själva verket självmord, orsakade av förtvivlade och nedbrutna människor som inte fick rätt hjälp i tid. Faktum är att självmord är den vanligaste dödsorsaken för ungdomar mellan 15-24 år. Dubbelt så många dör varje år i självmord än i trafikolyckor. Fem barn under femton år begår varje år självmord i Sverige. Det är fem för mycket. Vi måste gripa in och se dessa barn. Se dem, höra dem, röra dem och lyssna på dem innan det är för sent. Innan de blir en utav det här fem, eller 1400 som begår självmord varje år i Sverige. I tysthet. Det finns en grupp i samhället som är den mest utsatta när det kommer till självmord. Det är pojkar. Pojkar mellan 12-17 år. 70 % av de som tar självmord är män. Hur kan det komma sig? Jag har alltid trott och tror fortfarande att pojkarna är bortglömda i vårt samhälle när det kommer till mående. Pojkar är svårare att nå än flickor. Pojkar har en tendens att stänga in och ignorera känslor. De har dem fått lära sig redan som små, för trotts vårt samhälles försök till att bli jämställt så uppfostrar vi våra barn efter kön. Flickor ska vara känsliga och snälla, pojkar tuffa och starka. Det här är livsfarligt. Jag kan utala mig om det för jag har sett konsekvenserna i vitögat. Jag är ung. Jag har inte jobbat inom varken psykiatrin eller vården. Men jag har erfarenhet. Jag lever nära andra människor. Jag är öppen. Jag tar emot. En pojke som inte lär sig visa känslor blir inte lycklig. Han blir inåtvänd, utåtagernade och avtrubbad. Avstängd från omvärlden. Och eftersom han aldrig öppnar sig så rycker folk på axlarna och låter honom vara. Där sitter han sedan med känslorna i omlopp och känner sig världelös för att han inte klarar av att hålla dem i schack. Och ibland går känslorna så långt att han bestämmer sig för att avsluta sitt liv.

Många drar sig för att prata med barn om självmord och självmordstankar. Kanske för att de tror att det är riskfyllt. Tvärtom skulle jag vilja säga.
Att prata om det som är svårt är att visa förståelse och uppmärksamma att problemet finns. Det är viktigt att du vågar fråga för att visa att du bryr dig och är beredd att höra även de svåraste sakerna. Men för att våga det måste du ta risken att bli avvisad. Jag hade stora problem med det i början. Dels för att jag är väldigt känslig som person och dels för att jag blev förtvivlad. Det gäller att inte ta avisningen personligt utan att våga vara tjatig. Och fråga igen. Ända tills du får det svar som du vill eller inte vill höra. Här är pojkar återigen betydligt svårare än flickor. Men det gäller att inte ge upp. Våga vara jobbig.

Skolan måste bli bättre på att uppmärksama elvernars mående. Jag vet själv hur det var när jag gick på högstadiet. Att jag mådde pyton var så fruktansvärt uppenbart ändå gjordes ingenting för att ta reda på varför. Det fokuserar alldeles för mycket på studieresultat på dagens skolor. Jag pratar ofta med barn, både flickor och pojkar i 12-13 års åldern som är alldeles förtvivlade över att det känner att de inte hänger med som det borde i skolan. Betyg redan i sexan och sjuan tycker jag är idiotiskt. Barn måste få en chans att vara barn. Hur ska det annars kunna bli vuxna? P g a pressen som det nya betygssystemet medfört tror jag att antalet självmordsförsök kommer att få en drastisk ökning. I den tidiga tonårstiden är det mycket som händer, både fysiskt och psykiskt, och många barn har inte tid för annat än fokuseringen på det egna jaget. Det ska få vara så. Det måste få vara så.

Vad kan jag göra?
Som jag nämnde ovan så pratar jag mycket med barn och ungdomar som lider av prestationsångest och självmordstankar.
Det är både sådana som frivilligt kommit till mig som jag inte känner mer än flyktigt och sådana som jag har en väldigt nära relation till. Det viktigaste är att vara närvarande och att lyssna. Oftast hjälper det och tankarna blir inget annat än just tankar. Självklart blir jag orolig ibland, särskilt när det handlar om någon närstående. Någon som jag verkligen håller av och som jag vet ofta balanserar på en skör tråd. Då gäller det att finnas till ännu mer. Eftrsom jag själv haft självmordstankar och t o m planerat och nästan genomfört självmord vid flera tillfällen orkar jag vara just det, närvarande. Jag vet hur viktig den närvaron är. Ibland räcker det bara med att sitta bredvid och lyssna. Ibland behövs goda råd och ibland kanske bara en kram. Det här är i de fallen då jag vet att tankarna stannar vid just tankar. Mitt tips, lyssna på magkänslan. Säger den något annat, att personen i fråga verkligen tänker genomföra ett självmordsförsök ska du handla direkt. Ta kontakt med BUP, då krävs profesionel hjälp i tid. De flesta självmord sker under ångest och panik och skulle kunnat förhindras. Över hälften av de som  gör ett självmordsförsök kommer att göra ett nytt. Det är fler pojkar än flickor som lyckas ta sina liv på första försöket, ofta för att de använder mer våldsamma metoder. Glöm inte bort pojkarna. Det gör samhället rredan så bra åt dig. Pressa på och prata med dem. Visa att du finns där och att de inte behöver skämmas för sina känslor. De har lika stor rätt att gråta och må dåligt som flickor.
De har bara en lite längre väg att gå för att komma dit, och du behövs som vägvisare.

Jag bestämde mig tidigt för att jobba med barn/ungdomar som har problem. Inriktningen kommer att vara just grabbar i 12-17 års åldern, just för att jag, som jag skriver här i inlägget, tycker att de glöms bort i samhället, åtminstone känslomässigt. Sverige behöver en förändring och vi behöver den nu. Killar i tonåren behöver inte mer känslomässig avtrubbning. De behöver någon som vågar se dem. Jag är en utav dem, och jag är stolt över det. Gör fel, gör om, gör rätt.
Ingenting är försent för att bli bättre.