KBT

Nu sitter jag och väntar på bussen som ska ta mig till KBT:EN. Har inte varit där på två veckor igen och orkar väl, med handen på hjärtat, inte redigt dit idag heller.
Men känner helt enkelt att jag måste. Börjar allt mer och mer känna att den här bloggen håller på att spåra ur alldeles. Är rädd att jag inför er framstår som någon deprimerad gnällig fjortis med alldeles för mycket brunkräm och sönderblekt slitet hår. Kanske är det därför som jag ökat mitt läsarantal från 100 om dagen till 500? Vi människor tycker ju om att gotta oss i andras olycka. Hm, ursäktar hur som helst mig inför er om ni tycker att jag verkar vara en jävligt negativ och tråkig person. Det är jag inte. Men jag lever i en värld som för mig antingen är svart eller vit. Det finns stunder då jag känner att jag inte orkar mer och det finns dagar då jag inte kan resa mig upp. Men det finns också dagar som jag aldrig vill ska ta slut och stunder då jag vill leva för evigt. Mitt liv är en ständig balansgång men i grund och botten är jag en positiv person. Hade jag inte varit det hade jag aldrig befunnit mig där jag är idag. Jag har dock ett stort behov av att skriva av mig och det kommer jag använda den här bloggen till. Den är alltså till lika mycket för mig som för er och jag kommer fortsätta skriva oavsett om ni läser eller inte. Men visst känns det mycket roligare om jag får öppna mig för era ögon!

Just det ja.. Håller faktiskt på att skriva tre böcker. En sammanfattning om saker som jag upplevt och som andra runt omkring mig upplever. Tre böcker om sanningen. Kallar dem för närvarande för Djävulen betalar bättre, I skuggan av värmen och När skräcken får ett ansikte.
Vi får väl se om jag delar med mig utav dem här på bloggen så småningom. Om ni så önskar. Nä, nu måste jag rusa till bussen. Håller på att missa den igen. Kände bara för att kludda ner ett inlägg lite snabbt så ni ser att jag överlevt natten. Puss! / Nadia