Det var den första raden i mitt allra första självmordsbrev. Jag minns inte när jag skrev det. Bara att det var flera år sen nu.
Tänk vad tiden går fort. Och vad som händer medans tiden går. För ett år sedan skulle jag aldrig kunnat tro att jag skulle befinna mig i den situationen som jag är i just nu; ung och gravid. Inte för tre år sedan heller. Och garanterat inte för tio. Ibland blir jag sådär jobbigt filosofisk. Då kommer alla minnen tillbaka. Både det jag vill minnas och det som jag helst velat glömma. Har nämnt att det varit körigt för mig ett tag. Alla kommer vi till en gräns och när vi nått den- det är då vi börjar fundera om målet vi strävar efter verkligen är värt allt lidande. Jag har under den närmaste veckan ställt den frågan många gånger. Och alltid har jag kommit fram till samma sak- Ja, visst är det värt det.
Kunde inte sova igår. Det var inte för filmen jag och Jim såg på bio (tänkte berätta mer om den i ett annat inlägg) och inte för att jag var pigg. Jag kände bara inte för att sova. Har blivit så nojig. Nästan blödig. Vaknar flera gånger om natten och måste kolla så att de mina andas. Så rädd att de ska försvinna. Kallas det ångest? Jag vet inte. Det är som en inre oro som jag inte kan tygla. Satt två timmar i Johns säng igår och bara såg på honom när han sov. Strök honom över håret som jag så ofta brukar göra när han är ledsen och behöver tröst. Men den här gången var det inte han som behövde tröstas utan jag. Då och då lät jag handen glida över hans rygg för att konstatera att han fortfarande andades. Hade gjort samma sak med Jim om jag inte tydligt hört hans snarkningar från rummet intill.
Gick slutligen och la mig klockan fyra. Somnade runt fem. Vaknade sju. Kanske är det sömnbristen som gjort mig extra konstig i huvudet idag? Kanske inte.
Klev upp. Hade planerat att gå ner till stan med John och Milton för att sedan gå hem till Melissa och göra klart Johns NO-läxa.
Köpte en Baguette på Annas.
Även här är jag tråkig. Ost och skinka är det enda jag gillar på den.
John var inte så pigg på att vara med på bild men tog ändå en på honom. Faktum är att han inte var särskilt pigg på någonting idag.
Han ville knappt äta, och om ni känner min John så är det ett tecken på att allting inte är riktigt som det ska.
Melissa gjorde egen frukost. Blev inte så dumt det heller.
Även Milton fick vara med på ett hörn och sitta i knäet en stund. Om det var han eller Melissa som behövde det mest vet jag inte.
Här kunde vi ha stoppat. Låtit allting få varit just så. Men ingen utav oss hade någon vidare bra dag idag. Skönt att man får ha sådana dagar utan att behöva känna sig dum. Är det något jag tänker lära mina barn så är det att inte skämmas för sina känslor. Det är stor skillnad på att gnälla och att öppna sig.
Det finaste man kan göra för en annan människa är att lyssna. Så varför har vi då så svårt att göra det? För att vårt släkte helt enkelt är så egoistiska att vi inte orkar lyssna på något annat än vår egen röst?
Jag har haft det jobbigt ett tag. Men jag är inte ensam. Ibland önskar jag att jag vore det. Då hade det varit så lätt att bara försvinna. Men jag har folk här som behöver mig. Som till och med är beroende av min existens. Som jag har ansvar för. Då går det inte att imitera en grävling och gräva ner sig, Då måste man fortsätta framåt. Och mina erfarenheter är att det blir bättre till slut. Tro mig. Jag om någon vet. Men ibland, då allt är som mörkast, är det svårt att tro på att ljuset kommer tillbaka igen. Det är då som vi behöver den där kramen. Tyvärr är vi människor ganska dåliga på att ge sådana också. Så jag brukar be om en kram. Eller helt enkelt vara egoistisk och bara ta en.
Tycker att just kramar är helt okej och ta utan att fråga. Och att ge. Kramar kostar ingenting. Bara en liten gnutta medmänsklighet.
