Imorgon är det dags för rättegång, min tredje. Den första hade jag 2011 efter att blivit utsatt för misshandel av ett gäng alkoholpåverkade ungdomar (ett par äldre än jag) när jag tillsammans med min dåvarande pojkvän och två kompisar gick hem från en fest. Resultatet blev en spräckt muskler och flera år av brusten självkänsla. Efter domen förföljdes och trakasserades jag av b.l.a. vänner till de inblandade, blev även påhoppade ännu en gång strax innan rättegången i ett försök att skrämma oss att ta bort anmälan. Deras anledning? Tja, de tyckte helt enkelt inte om mig. Och såg då sin fulla rätt att misshandla och utsätta mig för vedervärdig behandling som sedan följt mig i små portioner fram tills idag. Nu består det mest av elaka inlägg på Facebook (lyckades minimera dessa då jag ändrade mina sekretesställningar), skitsnack, ryktesspridning och ett å annat rop efter mig när jag träffar på dem på stan. De blev dömda två gånger i rätten; först Falu tingsrätt och sedan Svea hovrätt. Trots detta så hävdar de fortfarande sin oskuld samtidigt som de kallar mig iqbefriad. Nä, idag ser jag mest de här människorna som något obefintligt att skratta åt. Stackars jävlar.
Det var en sån här full burk som spräckte min muskel för flera år sedan. De slungades även fler mot våra bakhuvuden. Som tur var träffade ingen.
Då hade historien kunnat få ett betydligt sämre slut.
Andra rättegången var riktad mot samma person som morgondagens, nämligen mitt exs (som jag hade ett långt förhållande med) ”flickvän/ex flickvän”.
Den här kvinnan har sedan jag och mitt ex bröt upp när han träffade henne för två år sedan trakasserat, hotat och misshandlat mig. Vi pratar om en mycket sjuk människa, någon som inte kan se skillnad på verklighet och fantasi. Jag har aldrig gjort henne något, hennes ”anledning” att avsky mig var för att jag hade haft ett förhållande med hennes pojkvän. Vid den första rättegången hade hon mordhotat mig och kört förbi utanför mitt hus påtagliga gånger samtidigt som hon skickade mycket obehagliga sms.
Hon blev dömd och fick ett, enligt min mening, alldeles för lindrigt straff.
Av och till har det sedan varit lugnt för att sedan bryta loss och börja om igen. För snart ett år sedan (rättsprocesser tar ibland onödigt lång tid) så stötte jag på henne och mitt ex utanför affären. Hon gav sig på och misshandlade både mig och mitt ex och överöste oss med flera mordhot. Hon gav sig också på min hund när han i ett försök att försvara sin gamla husse högg mot henne (inga skador uppkom och vi försökte hålla honom ifrån oss så att han inte skulle komma åt att bita henne) och han fick ta emot flera sparkar. Efter den otäcka händelsen som skedde vid Willys i Säter på kvällen så har både mitt och min hunds psyke rubbats. Han har blivit misstänksam och väldigt vaktig och jag har fått ett helt annat tankesätt. Hon ringde också flera gånger till mig (från då till nu) där hon ska ha uttalat sig om att hon ska skära upp blodådrorna på bebisen jag väntar, döda mig och min familj, elda upp lägenheten och en massa andra otäcka saker. Hon ska också ha försökt tvinga mig till att inte kontakta mitt ex ( som jag knappt haft kontakt med, bara vid enstaka tillfällen då han sökt sig till mig för att få hjälp att ta sig från förhållandet där han utsatts för grov både fysisk och psykisk misshandel) och har blivit vansinnig varje gång hon fått nys om att vi träffats trots att det för tillfället varit slut mellan dessa två.
För en tid sedan flyttade hon in alldeles i mitt närområde. Samtidigt började hon ta kontakt med min medlemmar från min familj och fler utav mina vänner. Hon ringde till mig flera gånger och var ”trevlig” och ville köpa saker och ge bort barnkläder, la till oss på facebook och ville träffas. Det är inte första gången hon gjort på det här sättet men det skrämmer mig lika mycket varje gång, särskilt när hon började försöka nässla sig in i mitt kontaktnät.
Det är alltså det här som tar oss till Falun imorgon. Jag har oroat mig, mått dåligt och varit fruktansvärt nervös inför det här. För oavsett om hon blir dömd eller inte så kommer jag aldrig slippa ifrån henne. Hon har valt mig som sitt offer och hennes hat kommer alltid tränga in genom mina murar. Jag är riktigt rädd för att hon ska bli dömd samtidigt som jag hoppas på det av hela mitt hjärta, trots att jag känner att chanserna är små.
Om jag kunde så hade jag satt stopp. Jag kan inte för det är inte jag som håller i spelpjäserna.
Skadestånd har jag inte vågat yrka på, min advokat har ordnat allt på den biten. Jag kan erkänna för er att jag är rädd. Livrädd för att den här människan ska skada min älskade familj, mitt ofödda barn, mig, mitt liv. Jag låter inte John röra sig ute sent på kvällarna. Jim låter inte mig göra det. Jag går inte själv någonstans efter klockan åtta. Jag har inte hunden lös längre. Jag lever inte som vanligt. Jag lever inte som jag borde, av rädsla för den här människan som blivit dömd för betydligt värre saker än det här tidigare. Jag hatar henne inte. Men jag skyr henne som pesten.
Jag vill inte dra in dem jag älskar i det här. Men jag har blivit så illa tvungen, tack vare henne. Jag vill inte se mitt lilla hjärta, helt tårögd av rädsla, i ögonen efter att han förtvivlat varit ute och letat efter mig på kvällen för att jag varit borta längre än en halvtimme. Jag vill inte att min älskade pojkvän ska få dessa förbannade telefonsamtal då hon påstår att jag varit otrogen. Jag vill inte låta min älskade farmor bli ledsen för att hon inte förstår hur det här kunde drabba mig eller att min svärfar ska oroa sig för sina barn tack vare den här människan. Jag vill inte låta mina vänner höra det eviga tjatet om henne. Jag vill inte att folk ska tro att jag är paranoid. Men jag trodde inte att jag någonsin skulle behöva leva med en sådan rädsla för en annan människa, jag som aldrig varit rädd för någon.
När man inte kan skydda dem man älskar från det som gör ont känner man sig maktlös. När man inte kan ge ett barn ett svar på frågan han ställer om varför någon gör såhär känner man sig nollställd. Man allting har ett slut och jag hoppas att slutet kommer snabbt.
Jag har drömt mardrömmar om rättegången i flera veckor. Nu imorgon kommer den att ske. Och hur utgången än blir så kommer jag att uppdatera er.
Jag kommer att känna av ert stöd imorgon, så tänk på mig. Jag kommer verkligen att behöva det. Glöm era fördomar. Det kunde varit du, ditt barn, din förälder, din vän eller din partner. Och glöm inte, rädsla syns inte. Den känner man. Jag hoppas att allting ska bli till det bästa. Och på att jag äntligen kan få ett avslut, ett avslut på två års lidande. Kram och TA HAND om varandra. / Nadia
Du kan förstöra mycket. Men det här kan du aldrig förstöra.
Du kan ta ifrån mig min trygghet, men aldrig min kärlek till det som är viktigt.
Du kommer aldrig få det jag har genom att hata. Jag vill att du ska veta,
att om hat verkligen är motivet, så finns det inget hat att hämta hos mig.