Sov ingenting natten som var. Minns att vi satt i soffan, Jim, John och jag. Och att jag var så glad att få ha dem bägge två hos mig.
Satt med varsin arm om båda två; John halvliggandes på mig och Jims huvud i knäet. Vi skulle egentligen lagt oss elva men kom inte i säng fören strax efter ett.
Satt bara där, tittade lite på ett par kassa serier och pratade. Jag hade inte en tanke på att sova. Morgondagen låg som ett svart moln över min annars så blåa himel och det enda som kändes viktigt just då var att få känna närhet och ett uns av trygghet från dem jag älskar så högt och innerligt. Nästan som ett litet barn som kryper upp hos sina föräldrar. Men visst är det väl skönt att släppa allting och vara liten ibland- även om man är den som ska vara stor och ansvarsfull? Efter ett par timmar gick vi och la oss. Vaknade tre och kunde inte somna om. Klockan sex väckte jag de andra och vi begav oss iväg till tingsrätten. Jag var så borta att jag inte ens kände av tröttheten som var påtaglig efter knappt två timmars sömn. Dessutom hade (har fortfarande) jag feber och med den kom dunkande huvudvärk som ett brev på posten. Inte den bästa dagen för en rättegång direkt. Vi ankom till Falun runt klockan åtta. Bussen var försenad en kvart från Säter och det var endast tack vare Jims GPS som vi hittade tingshuset och kom i tid.
Halv nio hade jag möte med min advokat och nio skulle förhandlingen starta. Den första synen som mötte mig utanför tingshuset var mitt ex och den åtalade som stod tillsammans och rökte, skrattade och verkade trivas bra ihop. Återigen. Mitt mod sjönk och jag travade in i tingshuset utan att se mig om. Hade mitt ex tagit tillbaka sina lovord? Skulle han inte berätta sanningen och sätta dit henne för allt hon gjort mot oss, framförallt honom, under de här två åren som han lovat för bara två veckor sedan?
Kände mig väldigt nere och advokaten yrkade på åhörning (Åhörning= jag slipper sitta med i rättssalen utan får ta del av rättegången i ett angränsande rum och bara komma in när jag ska tala, då får den åtalade gå ut) men jag nekade. Jag skulle fixa det här. Jag hade sett henne förut. Jag hade stått öga mot öga med henne. Men den här gången kändes det konstigt nog jobbigt. Advokaten och jag gick igenom lite snabbt vad som skulle sägas och hon la återigen fram sitt skadeståndsyrkande som hamnade på 17 000 kr. Orkade knappt lyssna. Jag ville inte ha något skadestånd. Jag ville bara ha min frihet tillbaka.
Nio kallades vi in i sal 1. Jim fick stanna utanför då han skulle höras som vittne. Utan John hade jag inte klarat av det. Gav honom en kram innan vi gick in i rummet.
Den kramen betydde välddigt mycket för mig. Kanske var det den som fick mig att orka. Han satt sedan tyst på åhörar bänken och lyssnade. Tittade bak på honom emellanåt och han mötte min blick varje gång. På så vis hämtade jag ny styrka och kunde berätta om händelseförloppet den 8 oktober förra året, då jag stött på mitt ex och hans flickvän nere vid willys, blivit hotad och misshandlad samt fått telefonen sönderkastad. Såhär ett år senare är det inte lätt att minnas alla exakta detaljer ( som på vilken sida av tinningen hon slog mig, exakt hur länge vi befann oss på platsen osv) och hade jag inte varit med om det här tidigare så hade det stressat mig.
När mitt ex skulle höras var jag ännu mer nervös, framförallt för att han och den åtalade satt och flinade åt varandra, viskade och umgicks i varje paus. Men han började lite trevande berätta och nekade inte till att hon slagit vare sig mig eller honom. Men han ville inte lämna några detaljer och påstod att han inte mindes händelseförloppet.
Till slut blev Jim inkallad. Tyckte hittills att allting gått väldigt bra, min advokat berömde mig (hon såg hur jobbigt jag tyckte att det var, satt och tittade bort eller på John hela tiden för att slippa se på den åtalade som hela tiden stirrade på mig med sina hatiska tomma ögon) och sa att det gick väldigt bra alltihop. Tyvärr blev Jim väldigt nervös när han skulle framföra sitt vittnesmål. Han blandade ihop mina skador; nämnde ingenting om slaget i tinningen och glömde bort att berätta om mordhoten. Så dessvärre ”färsvann” allt det viktiga han hade att vittna om och jag kände hur jag sjönk genom golvet när han bara såg mer och mer förvirrad ut. I efterhand berättade han att fått en riktig blackout, han som hatar att prata inför folk, och att han inte kommit ihåg någonting utan bara kallsvettats. Jag klandrar honom inte ett dugg, tvärtom- Jag är glad och stolt att han försöka för min skull.
Tyvärr gjorde hans vittnesmål att vår historia (som tidigare överensstämde någorlunda) såg flummig och osann ut. Både åklagaren och min advokat tyckte emellertid att den åtalade skulle fällas på alla punkter medan hennes advokat kom med ett långt (och tyvärr bra och trovärdigt) utlägg om varför hon skulle frias. Så nu är det bara att vänta å se.. Domen kommer om två veckor. Min magkänsla säger dock att det här gick helt åt helvete. Har ni något annat att tillägga så får nii gärna komma med det.. Behöver all stöttning jag kan få. Önskar att allting idag kunde göras ogjort och göras om vid ett bättre tillfälle. Känns bara så skitigt just nu, att hon kanske ska komma undan med det här hon utsatt oss för. Men så länge inga papper dyker upp, så länge lever hoppet kvar.. 
Har sett att många skrivit till mig på Facebook men jag har inte hunnit läsa någonting. Dels för att jag inte orkat (är helt slut i huvudet) och dels för att jag inte haft tillgång till internet. Är verkligen glad och vill skänka ett stort TACK till alla som engagerat sig för min skull. Känner mig som värsta gnälliga fjortisen, men jag finner faktiskt inget svar varför just den här rättegången fick mig att må som jag mår. Jobbigt att se mitt ex.. Jobbigt att se henne.. Jobbigt att inte veta. Men skönt att ha er alla i tankarna <3
Måste också få tacka Jim & John som var med mig från början till slut idag. Om ni inte redan har förstått det, så älskar jag de här grabbarna mest av allt på hela jorden.
Jag skulle kunna göra ALLT för dem. De har funnits där för mig idag.
I rättssalen fanns John hela tiden vid min sida. Och trots att han är så liten så förstod han allting som sas. Jag tror att han kommer att få nytta av det i framtiden.
Och efteråt fanns Jim där, först skamsen över sitt ”misslyckade” vittnesmål som inte var ett dugg misslyckat utan mänskligt och sedan glad när jag berömde honom.
De försökte få mig att tänka på annat när vi efteråt åkte till kupolen och såg till att jag fick i mig mat. Väl hemma kramade och pussade Jim på mig och sa gång på gång hur mycket han älskade mig och John kröp upp bredvid mig i sängen, la sin kind mot min och kramade om mig. Vem kan inte låta bli att dra på smilbanden då? Vill bara att ni ska förstå hur fina de här grabbarna är. Och många med dem. Jag vet att flera utav mina vänner önskar att ni funnits där för mig idag, och det gör jag också. Men jag förlåter er, och älskar er högt och innerligt. Mitt liv är så rikt på kärlek att jag blir alldeles tårögd. Tack allesammans, både bekanta, vänner, familj, obekanta och alla ni fantastiska människor som läser min blogg, som jag fortfarande inte fått lära känna.
Tack för att ni stöttat mig idag.
Jag vet att det här blev ett långt inlägg. Säkert dödstråkigt att läsa, men jag kände att jag behövde skriva av mig ordentligt och då gör jag det. För er som vill läsa om misshandeln har jag sammanfattat det hela kort här nedanför.
Misshandel/Olaga hot 8/10 2013
Är ute med hunden då jag får syn på den åtalade och mitt ex vid Willys.
De ropar på mig och jag går dit. Den åtalade hade återigen misshandlat mitt ex och vägrar låta honom åka hem till sin farsa. Hon har tagit hans mobil så att han inte kan ringa efter skjuts och hotar honom. Jag försöker avleda och ber henne ge tillbaka hans mobil. Då får hon ett av sina välkända psykbryt, börjar dock lugnt med att säga att han får den om han hämtar den i bilen som står parkerad en liten bit bort. Vi går dit, jag med dålig magkänsla och mitt ex kryper in i bilen. Då tar hon tag i honom och kastar in hela han samtidigt som hon försöker dra igen bildörren. Han får panik och börjar skrika och pressar för att få upp dörren samtidigt som jag försöker dra upp den från utsidan. Då flyger hon på mig och ger mig ett knytnävsslag över tinningen. Sedan kastar hon sig över mig, fortsätter slå samtidigt som hon uttalar flera hot. Mitt ex försöker försvara mig och hålla fast henne men hon är stark och börjar istället ömsom ge sig på honom (genom att bryta bak hans tumme, nypa, slå, knuffa och försöka strypa honom genom att ta tag i hans tröja runt halsen) och ömsom på mig. Min hund som jag och exet köpte tillsammans försöker försvara sin gamla husse och går till attack (han naggar tag i hennes byxor) och får då ta emot flera sparkar mot revbenen. Både jag och mitt ex försöker hålla bort hunden så han inte ska komma till skada eller lyckas skada den åtalade. Jag får upp mobilen (mitt ex har panik) och säger att vi måste ringa polisen, att hon har flippat ur. Då tar hon telefonen och slänger den i marken vartefter hon springer iväg med batteriet. Vi försöker få det av henne och då flyger hon på nytt på mig, slår där hon kommer åt, får tag i mitt hår och sliter ner mig på marken. Mitt ex försöker återigen skydda mig genom att hålla fast henne och åker också till marken. Där slår hon mig i magen och försöker komma åt mitt ansikte. Lyckas dock ta mig upp och hämta Jim, som sedan kommer till platsen. Hon fortsätter att uttala sina hot, de hot som Jim hörde. Vi tar oss sedan därifrån och ringer polisen. Mitt ex ansluter till oss efter en stund då han lyckats smita från henne.
Innan jag avslutar måste jag bara få berätta något märkligt.
Ni vet att min bebis varit så lugn hela tiden? Ända sedan igår har den rört sig oavbrutet. I rättssalen var hon helt galen. Nästan som hon kunde känna av min sinnesstämning och blev orolig själv av den. Men det är inte möjligt, eller..?
