Jag sitter här och skakar. Gråter, fast inte utanpå. Aldrig utanpå. Men inuti blir smärtan som ett virus, den äter upp en inifrån.
Jag har gjort det idag, fast jag har rädd. Jag gjorde det för eran skull för att ni skulle bli nöjda. För att få er att bli stolta över mig. Ni såg det inte ens. Ni visste, men såg inte. Jag ansträngde mig så förbannat för att ni skulle känna er bekväma. Tro att allting hade ordnat sig nu, att det blivit bra. Över magen höll jag armarna hårt korsade för att försöka skydda mitt ofödda barn som snart, alldeles snart, ska bli en del utav den här soppan. Gud hjälpe mig, vad tänkte jag med? Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag vill bara sitta här i köket ensam och lyssna på tystnaden. Du kommer in. Säger- det var väl inte så farligt. Jag öppnar käften och säger orden som inte får komma ut- dra åt helvete. Du skakar på huvudet, vänder och går. Ledsen och arg. Förvirrad igen. Förlåt min älskling, men jag orkar inte ta hand om dig just nu. Jag vill inte att du rör mig. Jag vill inte att någon gör det, samtidigt vill jag inget hellre än att bli berörd. Behöver någon som kan ta hand om mig nu. Torka bort mitt ältande, det dåliga samvetet som gnager i mig för att jag inte kan vara lika perfekt. Se ut sådär. Vara sådär. Ett ideal. För att jag inte klarar av att ha den rollen som charmig och oskuldsfull. Snälla, se mig ändå. Jag tycker så mycket om er även om jag inte hör till eran sekt. Vad ska jag och mitt barn ta oss till? Tänk om vi för er bli onöskade. Om ni väljer bort oss för det där andra. För allt det där som jag inte vill vara. Vad gör vi då? Jag klarar inte av det här ensam. Jag är så trött. Trött på att vara den som alla slår på, trött på att vara den som tar hand om, kämpar, tjatar, utan att få någonting tillbaka. Om jag försvinner, saknar ni mig då? Kan du fortfarande sova på natten om inte jag finns där och pussar din panna? Kan du fortfarande stirra in i det där oändliga om jag inte kryper ner bredvid dig i sängen om kvällen? Kan du fortfarande klara av din vardag om inte jag är där och hjälper till? Kan du värja dig mot alla fördomar om inte jag finns där och backar upp dig? Jag bara undrar. Vad gör jag för dig egentligen? För er? Jag är trött på att vara den som du behandlar som skit så fort det passar. Trött på att vara mogen och förståndig. Trött på att vara förstående. Jag vill bara bli respekterad, inte bortglömd så fort det som är bättre kommer in. Jag vill förbli den jag är och samtidigt vara älskad och respekterad.
Hör mig
Berör mig
Se mig
Låt mig
Älska mig
Förstå mig
för jag kommer aldrig
kunna bli någonting annat än jag.
♡♡♡