Jag går sönder inuti. Känslan fanns med mig när jag somnade igår och kvar när jag vaknar. Som att ligga i botten på ett hav och känna det iskalla vattnet svepa över en.
Det finns inga torra kläder att sätta på sig. Det finns ingenstans att värma sig.
Att leva mitt liv är som att gunga. Ibland är du högt upp bland trädtopparna, ibland så nära marken att du tror att du ska skrapa i med tårna. Och ibland, ibland faller du. Rakt ner mot marken. Har du tur så tar någon emot dig. Annars gör det ont. Du får skrapsår. Skrapsår i själen som bleknar med åren men som aldrig försvinner helt.
Jag vet aldrig vad som ska hända. Så på så vis är mitt liv spännande. Allting var så lugnt och fint igår men slutade i motsatt riktning. Känner mig både dum och skör.
Borde jag agerat annorlunda? Det kan jag inte. Jag vet inte om jag nämnt det för er, men jag är en person som man antingen älskar elleer hatar. Det finns inget mellanting. Jag har alltid haft tendens att hamna i konflikter just för att jag är ärlig. öppen och vågar säga precis vad jag tycker. Jag har inga problem att stå upp mot andra och försvara både mig själv och mina närstående. Jag kanske har många dåliga egenskaper, men feg är något ingen kan kalla mig. Tack vare detta så får jag ofta skulden för andras tabbar. Jag är lätt att skylla på- tills jag får reda på det och pratar med personen i fråga. Då är alla oskyldiga, för vem vill stå till svars inför mig? Jag önskar bara att ni kunde sluta prata bakom ryggen på mig. Det är därför jag blir så arg. Jag får inte ens en chans att försvara mig. Du får tycka precis vad du vill om mig- sålänge du säger det till mitt ansikte och inte till min rygg.
Jag har klantat mig också. Jag gjorde ett val som sårade någon jag älskar.
Men jag trodde inte att det skulle göra något att jag drack den lilla ölen. När jag såg din blick var det redan försent. Jag visste inte att du skulle ta så illa vid dig. Att du skulle bli rädd.
Jag är inte som de andra. Jag kommer inte börja dricka en massa alkohol. Jag kommer inte bli alkoholist. Du måste tro mig. Jag vet att jag inte är en perfekt morsa. Jag är inte ens alltid en bra person. Jag kommer inte kunna ge mina barn allt som de pekar på men jag kan ge dom trygghet, vänner och en familj. Jag kan lära dom skilja på rätt och fel. Och jag kan lära dom hur man hittar den rätta vägen. Men perfekt är jag inte. Därför måste du, min älskling, förlåta mig. Det var aldrig meningen att såra. Det är så svårt ibland. Du är så känslig att det känns som om jag tar sönder dig om jag så bara ser på dig på fel sätt. Men kanske är det just det som behövs? Att gå sönder emellanåt? För det är väl bara trasiga saker som kan lagas. Kanske fungerar ett hjärta likadant.