Ush vad jag hatar dessa nätter. Jag hatar tankarna som ska invadera mitt huvud. Utan att något speciellt har hänt så finns dom där, tankarna. Ångesten. Saknaden. Det räcker med en bild eller en gammal status för att få det att rulla. För att få mig att minnas allt det som jag trodde att jag hade glömt. Minnena som blir som en ständig pågående mardröm. Som drar ner mig. Bryter ned mig. Jag vill inte minnas. Jag vill inte återuppleva. Jag vill inte sakna, hoppas, bryta ihop, komma igen, minnas och hata. Som ett litet barn som söker efter svaret; varför? Varför lever jag? För att älska andra? Det har blivit mitt svar i så många år nu. Men när ska någon älska mig tillbaka då? Det gör dom, säger rösten i mitt huvud. Det gör dom. Och det vet jag.
Men du då, älskar du mig? Dig som jag vill bli älskad av. Ser du mig nu? Ser du mina ögon; blotta skuggan av mitt forntida jag. Om du tittar riktigt noga så kan du nog spegla dig i min blick. Mitt hjärta kommer alltid att älska dig. Mitt huvud kommer aldrig att glömma dig. Lev för dina barn säger rösten. Lev för dem som behöver dig. Men om jag inte vill leva hela mitt liv utan dig då? Om jag inte vill sakna och minnas utan finnas och älska? Kommer du tillbaka då? Hit, till mig. Var alla dina ord lögner? Var du lika falsk som ormen som härjade i edens lustgård? Ville du bara få mig att smaka den förbjudna frukten för att sedan se på medan jag blev straffad?
Jag är ledsen, min vän. Men hur mycket jag än vill så kan jag aldrig hata dig. För en gång, min kära, så var det du som gav mig livet. Hoppet tillbaka.
Kör lite tankerensing på kvällen. Det är alltid då som mitt huvud kommer igång, då allting tystnat.
Därför skrämmer nätterna mig. Jag är oskyddad. Kan inte sova. Ligger timme efter timme och bara tänker. Plågas. Ångrar. Våndas. Hatar. Längtar. Gråter. Saknar. Vankar av och an ständigt oroad. Rör vid Jim. Rör vid John. Rör vid Charlie. Går ut. Går in. Blundar. Tittar. Andas. Lever. Ingenting hjälper. I natt ska jag sova inne hos John. Jim har fått förskräcklig hosta och vi har för att jag inte ska bli smittad bestämt oss för att sova i separata rum. Vi har precis avslutat en film, jag och Jim. En utav de nya beckfilmerna. Familjen. Den var bra. Den höll skuggan borta. John sover redan. Jag vet det, för jag var nyss in och stängde av hans dator, stoppade om honom och kysste honom på pannan. Strök hans vackra lockar ur hans ansikte och viskade hur mycket jag älskade honom. Så att han vet. Han måste få veta. Varje kväll. Nu ska jag upprepa nästan samma procedur på Jim. Fast ikväll ska jag utesluta kyssen på munnen. För att inte bli smittad. Just nu känns det som om det inte spelar någon roll. Men det gör det. Sedan ska jag krypa ner bredvid John. Känna värmen från hans kropp, som fortfarande är ett barns, precis som Charlies; orörd. Oskyldig. Trygg. Stryka honom över håret tills jag kanske somnar. För att sedan vakna och tassa in till Jim och kyssa honom i hemlighet, medan han sover. Sedan försöka somna om, för att upptäcka att det kanske, kanske, känns lite bättre imorgon. När jag vaknar. Om jag vaknar. För vem vet om jag ens kan somna.
Kommentarer är stängda.