Alla som har ett distansförhållande med någon säger att det är avståndet som gör allting så mycket svårare. När man inte ser personen varje dag och sådant. Men enligt mig så behöver man inte se personen i fråga varje dag för att vara kär.
Jag har alltid trott att när man inte ser varandra varje dag så tär det på förhållandet. Men hur kan det göra de om man faktist är riktigt kär? För äkta kärlek övervinner allt. Det vet jag, blir glad när jag hittar den där personen som jag vill vara med resten av mitt liv. Ja, han som är sådär perfekt för mig. Han som är perfekt för mig finns nog bara i min fantasi, har verkligen höga krav på den killen som är tillsammans med mig. Det var nog för att jag hade den perfekta killen och sen sumpade jag det. Så då vill jag väl att alla ska vara som just honom.
Men nu till distansförhållanden, vad är egentligen värst? Är det svartsjukan som träder fram när han är ute och festar och du har verkligen ingen aning om vad han gör / kan göra ? Eller för att du inte känner hans kompisar så du vet ingenting om vilka han umgås med eller gör? Är det den där känslan av att vara ovetandes och rädd att bli lämnad av den man älskar? För han kanske hittar en snyggare flickvän än vad just du är? Det är nog just de sakerna jag skulle varit rädd för. Jag har aldrig haft ett distansförhållande så jag vet inte alls hur det är. Men om man litar på sin pojkvän till etthundra procent så behöver man ju inte oroa sig. Men jag tror att min oro inte kommer försvinna , det kommer alltid vara kvar där. Stort som litet.
Och hur är det när man lämnar den man älskar för att hinna med tåget tillbaka hem ? Och säga hejdå, kanske sista gången man får träffa sin underbara person. Det värsta någon skulle kunna göra mot mig är nog att lämna mig i den där ovissheten. Kommer vi ses igen ? Hade aldrig orkat med det, är inte en sån som hade klarat av distans. Bara om det hade varit han, precis han som är min drömkille. Då hade jag klarat av vad som helst bara han var vid min sida.
Men han finns inte är ute. Eller ?
