Jag, älsk och ett kompispar till oss ska börja med privatundervisning i tyska och igår var första träffen med vår lärare. Då hon är en blandning mellan tysk, finsk och amerikans (var er första reaktion också ”huh, tre föräldrar?”) och då tre av fyra i vår grupp har finska som modersmål så faller det sig naturligt att undervisningen blir på finska. (Jag är alltså den felande ofinska-länken, om det kändes oklart.)
Igår gick vi igenom lektionernas upplägg och bland annat lite om grammatiken. Då tre av fyra redan har en grundbas i språket så bestämdes att vi tar upp en del om verb. (Japp, fyran här.) Vår lärare förklararde lite kort om hur reglerna kring böjningarna ser ut: ”Saksan infinitiivin tunnus on -en tai harvoin pelkkä -n”.
Och ”verbin vartalo on osa mikä jää kun infinitiivin tunnus otetaan pois”.
?
Ungefär så satt jag också.
Som tur är så besitter jag en naturlig talang att kunna nicka och le instämmande på rätt ställen, så vår tysk-finsk-amerikanska lärarinna tyckte nog nöjt att allt kändes alles klar. (Efter ett tag blev även jag själv lite medryckt och när vi gick däifrån kände jag mig helt uppspelt över mina plötsliga tyska språkfärdigheter. Hoho!)
I övrigt lyckades jag färga håret i ett plötsligt, oplanerat, stressigt infall häromdagen. När älsk kom hem tittade han förvånat på mig och undrarde vad som hade hänt. Jag skyller som vanligt på graviditetshormoner (tack gode gud för graviditetshormoner!) och menar att det är en p-e-r-i-o-d.
Allt kändes sen helt ok ända tills vi senare på kvällen ska gå och lägga oss och älskling glatt undrar om ”hans lilla golden retriver kanske vill komma med och borsta tänderna?”. Så var det med den nya snygg-looken alltså.
Här är en annan snygg-look. Puss och hej!
Kommentarer är stängda.