Jag är inte helt mottaglig för motgångar just nu (och har kanske lite svårt att se proportiner på diverse problem), och nu i förmiddags gjorde älsk en upptäckt som knäckte mig. Totalt.
Jag låg någorlunda nöjd och utslagen i soffan med en tidning och kikade fram bakom min badboll allt emallanåt för att se vad Krisu pysslade med. Sen kom han (ännu ovetandes om den kommande kat-a-strof-en), slog sig ner, klappade mig lite på magen och frågade om lilla elefantungen där inne ville ha lite mat snart. Och lade i samma utandning till (definitivt ovetandes om vad det var han stod inför) ”älskling vad är det här för streck du har på magen?”.
Tystnad.
”Streck??”
”Ja, du har fått som ett streck från naveln och neråt, eller har det alltid varit där?”
Och så var den lilla trevliga förmiddagen förbi, haha.
För nej, det har inte alltid varit där. Och nej, det var inte en välkommen upptäckt. Och ja. Det kändes som det värsta beskedet i hela världen just nu. Vilket jag fullständigt förkrossat snyftade fram för Krisu som inte fattade någonting överhuvudtaget (vad hände där liksom?!) och lätt stressat försökte förklara att det var jättelitet och knappt syntes och att det ju ändå försvinner sen.
Så ja, så gick det med det :).
Nu är jag lite gladare igen och får väl leva med mitt streck. Som tur är får jag morotssoppa till lunch, och det gör ju vem som helst nöjd. Världens bästa pojkvän som fixar och grejar allt han bara kan för min (och babygirls) skull.
Puss!
Strecket. Och världens fulaste nevelpiercingshål (det knallila ovanför naveln). Ja, alltihop är ju en rätt sorglig syn, haha.
