Jag vet inte om det är ett allmänt personlighetsdrag hos killar, men åtminstone min kära kille har en förtjusning i att ha bilen parkerad nära våra port – ju närmre desto bättre så att säga. Det hela handlar om att han blir så tillfredsställd av tanken på hur ynka få steg han ska behöva gå nästa morgon att vi ibland kan ägna tio minuter åt att snurrar runt kvarteret i jakt på den perfekta platsen. Att jag hade hunnit få ut både Vilma och mig plus vagn och väskor samt rullat in oss under den här tiden har jag för länge sedan gett upp att påpeka.
Här om morgonen när jag och Vilma vaknade tjugo minuter senare än Krisu och kom vi upp till köket så möttes vi av en så överdrivet nöjd och ivrig man att det helt enkelt inte gick att missa att här hade det hänt något mycket trevlig. Eftersom jag kan vara lite halvdöd innan jag hunnit vakna ordentligt så hann jag inte ens börja samtalet om vad det här mycket trevliga var, innan Krisu glatt frågade om jag inte hört att han redan varit ut?
Huh? (Och samtidigt den vanliga snabbgenomgången av alla kom-ihåg och vad man möjligtvis nu missat. Oftast står det ju rätt still i såna här situationer dock. Hade jag varit en seriefigur hade jag haft en tom tankebubbla ovanför mig. Blank. Vit. Stillastående. Huh?)
”-Ja, jag har varit och parkerat om bilen. Den är typ j-ä-t-t-e-n-ä-r-a porten nu.” Och så fortsätter han frukostlagande med sin fortsatt överdrivet nöjda min eftersom han ju nu inte kommer behöva gå nästan överhuvudtaget. Och jag och Vilma ”aj jaaa:ar” instämmande och snälla flickor som vi är så låter vi bli att kommentera att han alltså gått och hämtat bilen för att parkera om den så att det ska bli kortare att gå sen när han sen ska iväg. (…) Haha 🙂
Annars? Ja, imornbitti ska jag åka och pröva min bröllopsklänning då den varit ett varv hos skräddaren. Orsak? Den var för liten!(!!) (Och ja, den historien kan vi ju ta en annan gång, men om vi säger såhär: det var ett ”lätt” antiklimax då jag står och ska dra THE dress på mig och jag inser att klänningen fastnat över höfterna. Fastnat som i att det varken gick upp eller ner. Fastnat som i att mina skinkor var så hårt ihoppressade att dom stog ut som två avlånga korvar ur den nerdragna ryggöppningen. (Well hello there tight ass! Haha.) Som tur var så bestod min enda åskådare utav Vilma, men mina kämparförsök kan väl ungefär liknas vid Ross läderbyxhistoria (från serien Friends), så till och med V halvlåg helt tyst och bara tittade förvånat på mig och mitt svettiga viftande och skuttande. Ett till ”huh?” på den kan man väl säga.)
Vilma har förövrigt haft en lite krävande period på senaste. Jag vet inte om det beror på att hon varit lite förkyld eller om det är tänder på gång, men det har varit rätt mycket skrikande. (Det här med tänder har ju förövrigt varit min och Krisus stående förklaring här hemma när det varit långa och ledsna dagar i sisådär fyra månader nu. ”Älskling jag tror att det är tänderna som är påväg.” För att en månad senare: ”Men nu är det nog tänder på gång, känner du nåt??” Och återigen ett tag senare: ”Det här måste helt enkelt vara en tand som håller på att komma!” De facto att vi fortfarande har en tandlöst leende liten bebbe verkar ju inte heller få oss att reflektera över att barn skriker även utan att tänderna kommer, och det blir på något sätt mer hanterbart när man har en förklaring att ta till efter en lång och svettig kväll. För det vet ju alla, tandfasen är något som går över. I övrigt gör hon så många framsteg att jag knappt hinner med, och tillexempel att kunna hålla upp huvudet på egen hand som först kändes SÅ stort är nu passerat för så länge sedan att jag knappt kan föreställa mig det längre. Mest väntar jag nu på att hon ska kunna sitta fritt, det känns som att det kommer bli så mycket lättare då – både för henne och mig, och det borde inte vara långt borta. Förhoppningsvis innan jul!
Nu är det läggdags för mig, och håll tummarna för klänningen imorn nu! Jag kommer nog inte visa bilder på hela klänningen, men kanske lite delar 🙂 Sov gott! Puss.
Torsdagmorgnar kollar vi på sammandrag från Champions League under frukosten. Vilma tittar alltid lika förbryllat och fängslat på dessa män som alla springer och jagar en boll. (”Vuxna män gör saker tillsammans.” Haha.)
Och sen jag och V på julmarknad. 🙂
