Halvdöda ben och ett par knä som väl dock är minde glada. Nåväl, jag fick ett väldigt intensivt och bra löppass, för som den hopplösa tävlingsmänniska jag är så innebär en annan joggare för mig en mottävlare och ikväll råkade det bli en vältränad stor kille. Herregud att han sprang – och herregud att jag sprang! (Tänk er en Grand Danois och en tax som spurtar mot varann, jag var då taxen.) Haha 🙂
Förresten fick jag ikväll första gången en någorlunda känsla för att kanske kunna klara av lite bryggor så småningom. Ett av mina mål till sommaren var att kunna klara lite vanliga bryggor bakåt, samt överlag bara att bli mjukare och mer spänstig i kroppen. Och ja, notera här att jag skriver ”vanliga”. Vanliga som i ”vanliga bryggor när jag var elva år och höll på med gymnastik” – vilket jag överhuvudtaget inte ägnade en tanke när jag kom på den här bryggidén. Som jag sagt förut har mina försök mest sett ut som halvrasade hängbroar, men nu idag kom jag upp en bit, så tjoho för det! Skam den som ger sig och allt det där, men sanningen är ju att ingen börjar på proffsnivå, utan det är öva, öva, öva som gäller 🙂
Nu blir det kvällsunning och mys för föräldrarna i det här huset! Vilma sover och Coco har gått och bäddad ner sig bredvid henne, mina små skruttisar. ♥
Puss på er, och hoppas ni får en fin avslutning på veckan!
Svettig men glad! Vilma är förövrigt en mycket ivrig deltagare i mitt gymnastiserande, och jag väntar lika ivrigt på att hon ska bli lite äldre och vi kan gympa på tillsammans. Like mother, like daughter 🙂
