Ibland kan ju jag fundera över mitt förhållande till naturen. Eller till naturen som sådan är det väl egentligen ett ganska vanligt kärleksfullt förhållande. Jag tycker väldigt mycket om natur, man kunde nog säga att jag älskar många delar av den, men så gör ju även väldigt många andra med mig. (Det är ju inte så att jag kör vårskriket a’la Ronja Rövardotter bara för att jag kommer ut i skogen och får se lite granar så att säga.) Det som väl däremot blir lite, eh, lustigt? är att jag inte ser några större problem med att släpa med en barnvagn på alla dessa utflykter, och jag kan ju intyga att Bugaboo klarar allt från sten till stockar och lervälling för den som går i barnvagnstankar. (Konsten är bara att knuffa/släpa/dra tillräckligt mycket, haha.)
Häromdagen kom vi i alla fall gående och skulle svänga in på en av mina vanliga promenadrundor då vi möts av en stor hög med trädgrenar och ris som låg över hela vägen. Det var ju rätt uppenbart att det pågick någon form av vårröjning, och här hade väl då den normala reaktionen varit ”oj, det ligger en majbrasa och spärrar framfarten här, bästa att ta en annan väg idag”. Jag däremot tänkte väl ungefär ”oj, det ligger en majbrasa här och spärrar framfarten, nu hörni får vi kämpa lite!”. Inte heller efter att jag forcerat högen, har en halv trädkrona som sitter fast i underredet på vagnen och fått borsta bort x antal kvistar och löv från mig så tänker jag mer på det, utan hälsar glatt på de tre trädfällningsgubbarna som sitter och har kafferast på andra sidan. (Att han ena säger något tolkar jag som en godförmiddag hälsning, och ”guten morgen, guten morgen” smackar jag muntert tillbaka.) För att sedan när vi rundar kröken mötas av en tillfällig avspärrningsanordning, och inser att den ”lilla högen” antagligen räknades som tillräckligt uppenbar vägstoppare för att man inte skulle komma gåendes från det hållet heller..
Nu hörni ska jag ta itu med dagen! Måste erkänna att jag faktiskt redan hunnit tvätta, städa och dammsuga här hemma, för är det något jag ogillar så är det att gå ut och gå och veta att jag måste komma hem till ett rörigt hem. Nu är det dock städigt och fint, men det är ju även såna här gånger jag inser hur gärna jag hade velat kunnat inreda lite och skapat en mer egen hemmakänsla. Nåväl, mindre än tre månader kvar så det känns inte jätteaktuellt, får spara krutet till nästa hem istället 🙂
Hoppas ni får en härlig dag! Puss och kram!
Guten morgen från oss 😀
