Vilma har ätit två skålar med gröt idag. Två skålar OCH en halv banan. Jag känner mig väldigt (oerhört till och med kanske?) nöjd, och hade det varit hashtagsläge vore det lätt ”#vardagslycka”.
Utöver denna aptitlycka så har Krisu piggnat i, vilket såklart också är väldigt trevligt. Att jag därtill har hunnit avverka en timmes löpning i regn gör inte dagen sämre (jag gillar luften när det regnar, barnvagnsknuffandet på blött underlag är dock inte lika roligt, men får se det som extra träning bara) och på eftermiddagen var vi och lunchade med Anni och Timo. Igen alltså, #vardagslycka.
Förresten har jag lite beslutsamhetsångest gällande Tinkiwinkie. (Teletubbies ni vet, dom man är för gammal för att själv ha sett och därför inte ens kan tycka att är nostalgiskt roliga. Inte är dom roliga heller. Eller spännande. Eller ens söta! Likväl tycker Vilma att dom jättekul: ”Ånej, boll!” ”Vaj e bo-oll??” ”Booooo-ooll!”. I trädet ovanför dig, god damn it.)
I alla fall, det jag har funderat på är språket. För barns språkutveckling är det bra att vara konsekvent när man har ett tvåspråkigt hem, att jag alltid pratar svenska till Vilma och Krisu alltid finska (det här är alltså när vi pratar till henne), men Tinkiewinkie står nu allt emellanåt och viftpekar på den där röda jättebollen och tjuter ”pa-aallo!” (inte ens med mycket god vilja kan man få det att låta lika). Så ja, Tinkiewinkie står nu inför ett språkval, och givetvis har det ju lett till vissa ”meningsskiljaktigheter” här hemma.. 😛
Hoppas att ni haft en fin dag och bra början på veckan! Här blir det nu middag, plugg och städning efter att en liten fröken gått bärsärkagång. (Hur hittar hon allt?!) Puss och kram!
Från dagens lunch, tyvärr bara telefonbilder. Notera Vilmas tandborste. 😀
