One of these days

Häromdagen var jag nöjd över att ha klarat av och sparka över från brygga, och idag klarade jag att gå ner i en från stående! Woho! Igen inget som lär imponera på varken ett akrobatsällskap eller ens en gymnastikförening för sjuåringar, men vet ni vad, det gör mig imponerad av mig själv, och det är det viktigaste! 🙂

Min bästa sjukgymnast-dagistant-kusin-Soffe förklarade även att man efter 25 års ålder i princip börjar gå baklänges i utvecklingen av det här med att våga göra saker som kräver lite mod. Och no shit!, bryggor (och betydligt mer avancerade grejer) var sånt jag knappt reflekterade över att jag gjorde för 15 år sen, det ”bar liksom bara runt” (alternativt så bar det omkull men då var det inte så mycket mer med det heller), men nu har det alltså tagit fyra månader innan jag då vågade låta mig falla bakåt.
Det här kan även ha något att göra med att utvecklingen såklart går långsammare när man inte har någon som hjälper och passar i början. Och vafalls, tänker ni nu kanske, ”du har ju en stor stark man där hemma??”. Och ja, så tänkte ju jag då också någongång i början på januari. Ivrigt förklarade jag att ”nu ska jag göra lite snygga bryggor här och du får hjälpa och hålla i och emot om jag inte klara det, okej okej?”. Det faktum att han inte ställde en enda liten fråga om hur eller när eller var denna hjälp skulle komma borde ju kanske ha varit ett litet varningstecken, men glatt obekymrat ställde jag mig med armarna i luften, förklarade att på tre kommer jag, och så räknade jag ner. Och ja, ner kom jag ju, men kanske en ”aning” snabbare än beräknat och inte var det ju i en brygga jag landade om vi säger så.

Krisus reaktion? ”Herregud, är du så dålig älskling?
(Och jaaa, där slutade då även vårt två minuter långa tränarsammarbete.. haha.)

Utöver bryggor har jag hunnit med ordentligt träning samt löpning med intervall. Och yep, det var en medveten singularform på intervall, för det var då en sådan. (Och yep igen, jag blev omsprungen av en muskulös kille med snabba ben, och ni som läst den här bloggen ett tag kan ju räkna ut att min tävlingsinstikt givetvis gick från noll till hundra på 0,02 sekunder och följande tre kilometrar hade således den stackars killen en frustande och lätt galen mamma med barnvagn i hälarna..)

Imorn ska jag berätta något jag funderat på ett bra tag, och jag hoppas på lite feedback och respons. 🙂 Ha en bra kväll och ta hand om er!

<3