Att vara gravid och bli mamma innebär att man tvingas frångå mycket av det man under hela sitt tidigare liv blivit lärd att går under kategorin ”privat”. Det är allt från att det diskuteras olika färger på flytningar lika naturligt som sommarvädret till att främmande kvinnor och män känner och gräver i en lite nu och då samt klämmer på ens livmoder och ”jo, här känner vi huvudet ser du”.
Och så givetvis kronan på verket när lilla bebben ska ut och bara det faktum att man redan ligger i en lätt utsatt position inte direkt underlättas av att det sen står ett gäng sköterskor och stirrar en intensivt mellan benen (den del som man själv inte sett skymten av de senaste fyra månaderna då ”något” skymt sikten lite lätt) och den enda människa som man känner i det där rummet sitter ner och dricker vatten för att han håller på och svimma (herregud, hur ser det riktigt ut där nere liksom??).
Bortsett från det här då (och från att även ens bröst de följande månaderna inte är bröst utan snarare en bensinstation och något som man i princip glömt bort att andra människor fortfarande ser som något privat), så är det ju även en annan sak som händer från graviditetsdag nummer 1, nämligen att mensen upphör. Helt naturligt liksom, utan vare sig piller eller stavar eller andra fiffiga moderna lösningar på det här blödandet. För att sen då, när graviditeten är över och ammandet klart, så småningom komma igång igen. Vilket den gjorde, här om kvällen. Min (rätt oväntade måste jag erkänna) reaktion var ungefär den här:
-Herregud! HERREGUUUD!! JAA!!!
(Det kändes ungefär som att få ett kvitto på att min kropp fungerar och även som att jag just i den stunden gick från bebisproducent till att bli kvinna igen. Jättekul var det just där och då i vart fall!) Och lika ivrig som Vilma var över sin chokladkanin så studsade jag glatt ut till vardagsrummet och Krisu för att berätta om den fantastiska upptäckten, varpå min förväntansfulla man (han hade ju liksom hört mitt firande) gick från solsken till regn på 0,2 sekunder.
– Va? (Besviket.)
– Mens?? (Ungefär i samma tonläge som när man släpper kommentaren ”intresseklubben antecknar”.) (Och återgick till sitt nyhetsläsande.)
Här är det ju då plötsligt varken mensen eller mitt firande som blir ett frågetecken, utan snarare Krisus reaktion; Alltså va?? Vad hade han egentligen förväntat sig!?
En bild från exakt ett år sedan! Det är så himla märkligt, knäppt och samtidigt helt fantastiskt att tänka att Vilma låg där inne och skvalpade. Och bara sju veckor senare var hon ute, älskade lilla unge. <3
