Och så var det plötsligt dags att åka härifrån. Det mesta är packat, skåpen urtorkade och vi har varit och ätit hejdå-tacos hos Timo och Anni och bebis-Saima. Även om jag kan se fram emot den dagen vi har ett hem – vårt eget hem – så är det ju inte helt utan vemod som jag lämnar den här stan. Som jag skrev någon dag här förut så är det inte alltid ett krav på händelserika dagar för att man ska minnas dem, utan tvärtom kommer våra, ärligt talat, rätt händelselösa dagar ha en speciell plats i mitt hjärta, och då i synnerhet alla de marathonpromenader vi hunnit med.
Men ja, packat och klart alltså! Krisu sammanfattade dagen och vårt teamarbete med städning och stuvning som att jag var Ronaldo och han en bänkspelare. Han erkände med andra ord att jag kanske varit lite bättre i hela flyttsorteringstädningsröjandet, men, MEN, som han la till med viktig min: ”Inte heller Ronaldo skulle vinna allt om han inte hade hjälp av sina bänkspelare!”. Och haha, det får man väl ge honom rätt i. 😉
I övrigt kan jag ju konstatera att vi är väldigt olika då det kommer till en viss sak, nämligen just saker. (Här innefattas alltså allt som har en fysisk form, är möjligt att ta in i ett hem, går att köpa (eller hitta) och som på något sätt har ett användningsområde (här bör väl tilläggas att ribban ligger rätt lågt då ”går att titta på” funkar som kriterium).) Medan Krisu är fullständigt ointresserad av allt det ovannämnda och egentligen tvärtom blir mest lycklig över att få slänga saker (ni kan ju gissa vem som gått runt med sopsäck dessa dagar), så måste väl jag dessvärre erkänna att jag är rätt skicklig på det här med att hitta, köpa, komma på användningssomården och bära hem. (Och bära hem ännu lite till.) Jag veeeet att det är otroligt dumt när man vet om att man ska flytta, och resultatet av det här är att just nu så är den en halvmeter stor jättehamster i kläm bara för att jag inte kunde låta bli att köpa den för ett år sen. Krisu vägrar stuva om i bilen bara för att den ska få plats (”Ia, seriöst!?”) och det hela verkar nu inte sluta bättre än att jag kommer få ta den under armen imorgon när jag och Vilma åker. Herregud liksom, man kan väl ändå inte slänga en gullig jättehamster!
Hoppas ni haft en fin början på veckan, och jag måste erkänna att jag ännu inte bestämt hur jag ska göra med bloggandet när jag är hemma över sommaren. Jag hoppas dock kunna fortsätta, så vi hörs igen. 🙂
Puss och kram!
En sista promenad i vår älskade stadsskog. Vilma sov men öppnade ögonen precis när jag tog en bild på henne. <3
Tack! Vad roligt att höra 🙂 Och ja, jag ska försöka fortsätta skriva, tycker ju själv om det 🙂
God morgon! Ville bara säga att jag verkligen hoppas att du fortsätter skriva. Du skriver väldigt bra och är det är fin ljusglimt i vardagen som mammaledig