The story of my life

Har ju inte avslutat min sammanfattning om hur det kom sig att mina äggledare har tagits bort. Men here we go.

I september i fjol vart mensen sen, och där är det ju inte så svårt att gissa vad nåt sånt kan bero på, men gravtesten visade vääääldigt svaga streck. Nåväl, streck som streck heter det ju, oavsett ett svagt eller starkt så är det ett bevis på att man är gravid. Jag vart ju väldigt glad – dock utan att egentligen våga tro på det, jag hakade upp mig en del på testen – och Krisu fick i vanlig positivt-grav-test-ordning lite smått panik.

En vecka senare kom då sen tant röd. Inte som vid en normal mens men så att jag insåg att det var över. För att såklart några dagar senare, när det inte verkade komma något mer, börja återfå hoppet. Småblödningar i början på en graviditet är trots allt inte ovanligt.

Tre dagar senare så var det dags igen, och så här höll det på. I nästan två veckor. Blödning. Ingen blödning. Blödning. Ingen blödning.

Eftersom jag ju hade haft mitt X (utomkvedshavandeskap) tidigare så bad jag om hcg-blodprov för att mäta mina hormonvärden i kroppen, och på så sätt kunna konstatera vad som hände. Det vart väl lite hit och dit då värdena hoppade en del, ungefär tre veckor efter mitt första gravtest låg jag där i gynstolen och läkaren och jag kunde tillsammans konstatera att nej, det är ingen vanlig grav. Och ja, det är något som pågår men på fel ställe. (Vi hade ju hoppats på att X:et skulle ”dött”, ibland händer det att kroppen själv förstår att graviditeten sitter på fel ställe och den börjar tillbakabildas för att sen stötas ut.) Men nej, sån tur hade jag då inte.

Planerad op en liten vecka senare, och här kom då det beslut som jag själv lade fram. Istället för att bara ”laga” eller ta bort ena äggledaren så villa jag att man tog bort allt. Jag och läkaren diskuterade det en del och även om man aldrig kan säga aldrig, alltså att jag kanske-eventuellt-någongång med jättejättemycket tur kunde ha blivit gravid på naturlig väg, så ville jag inte hamna i den utdragna och tråkiga karusellen där man varje månad blir besviken när mensen kommer ändå. För nej, lätt skulle det inte ha blivit, mina chanser låg på ungefär 1-2% att bli gravid, som läkaren bedömde.

Utan äggledare är nu mitt enda alternativ IVF, provrörsbefruktning, men DÄR är mina (och alla andras) chanser ungefär 30% per försök! Så som ni förstår känns det ju för mig som att jag inte blivit steril, utan istället nu har en möjlighet att faktiskt kunna ge Vilma ett syskon inom en någorlunda snar framtid! Eftersom vi redan har Vilmis är även reglerna såna att vi måste göra det här privat. Dyrt och lite orättvist mot alla andra som bara kan tumla runt i sängen kan de ju tyckas, men å andra sidan har ju en bebis ingen prislapp.
Fördelen med att gå privat är ju givetvis även att man slipper kösystem och en utdragen väntetid. Allt har ju sina plus och minus liksom.

 

Där har ni nu min historia, även om den såklart kommer hinna bli längre innan vi väl lyckats få ett syskon till Vilma. IVF är absolut inget dramatiskt eller komplicerat på det sättet, ingreppen som görs är rutiningrepp för en läkare, och allt där omkring så klarar man helt enkelt av för att man vet vad det kan leda till. Men med det sagt kan det väl dock tilläggas att det inte heller är som en semester i Thailand. Såklart tar det på, både fysiskt och även psykiskt. Speicellt om man inte lyckas.

Jag kan berätta mer om hur IVF går till en annan dag, och även hur vi har tänkt kring det eller hur vår plan ser ut. Lite får ni dock vänta än 🙂

 

Här har jag en dotter som sover förmiddag och jag har ätit lunch. Vi spenderade morgonen på stranden under klarblå himmel och sol, och jag kände mest bara att vad är livskvalitet om inte det här? Älskade hav, älskade natur!

Hann även ta en sväng via en tomt som jag drömmer om, och skickade iväg ett meddelande till Krisu om att vi nog minsann borde köpa den. (Gäller att gå hårt ut.) Han är ju dock rätt trubbig när det kommer till husbygge och konstaterade enbart kallt att ”jag tänker inte bygga ett hus. Punkt.”. Dryg man, hallå liksom! Nej men det är väldigt sant, vi har pratat om det och konstaterat att varken han eller jag är ”fixiga” av oss. (Man kan väl sätta oss på nivå med glödlampsbyten ungefär, haha.)
Jag älskar ju dock möbelrenovering, men att sandpappra till mig ett tvåvåningshus är väl nog lite väl ambitiöst. 🙂

 

Nå, en dag kommer vi nog underfund med vad det är vi vill ha, och även var vi vill att vårt hem ska vara. Tills dess får jag fortsätta tomt-fantisera!

 

Puss!

 

Jag och V i en sån där stor gunga som man kan ligga i imorse. Hon älskar att gunga. Jag med för den delen.