Det har blivit en hel del inlägg om ivf och bebisproducering, och jag känner att det ger lite fel bild av mig och min vardag. Jag är mitt uppe i allt det där, absolut, men det upptar ju ändå en väldigt liten del av min tid. Just nu har vi ju även en liten paus, dels för att få det att passa in med våra livsscheman (det krävs en hel del planering) och dels för att min fina livmoder ska få en paus.
JAG har även hunnit återgå till mitt vanliga rörliga jag väldig snabbt efter helgens tråkiga insikt om att vårt första försök misslyckades, och jag måste helt ärligt säga att det är så jäkla skönt! Såklart känns det inte som världens nergång under tiden jag har träningsförbud, men AAAH vad skönt det är att nu få hoppa, springa och bara röra mig utan att vara nervös för att äggstockarna ska vrida sig eller ett litet embryo ska stötas ut!
Och haha, jag vet inte om jag ska skylla dagens studsande på mitt tvåmånaders långa träningsuppehåll eller på att jag bara drabbades av akut gympaåterfall, men min kära kropp har vackert fått lyda en hjärna som entusiastiskt backade sisådär 15 år tiden. 😀
Jag hoppar alltså in som gymnastiklärare under två veckor och hade första dagen idag. Jag har ju varit gymnastiklärare förut, och jag har ju helt klart varit in i gymnastiksalar under de senaste femton åren(!), men det som jag väl däremot uppenbarligen inte haft är en timme för mig själv i en stor gympasal.
Man kan sammanfatta det såhär:
Jag funderar på vad jag ska göra under håltimmen. Tänker att jag borde gå upp till lärarrummet och dricka lite kaffe med de andra lärarna. Läsa tidningen. Konversera. Sitta ner. Vila. Vara vuxen.
Noterar att dom har en trampets längst in i redskapsrummet.
Noterar att dom har en trampets längst in i redskapsrummet.
Bär. Släpar. Drar. (Sådär hetsigt och ivrigt, typ som när man kommit från IKEA och inte vet vilket av alla paket och saker man ska börja med att slita upp från dom stora blåa påsarna. (Helst alla på en gång liksom.))
Lyfter ut, plockar fram och känner hur jag inte alls är en snart 27-årig mamma som inte hoppat trampets på nära 15 år och för tillfället inte rört mig ordentligt på två månader. Känner däremot att jag är väldigtväldigt mycket en ung, spänstig och van gymnast. Jag andas ju redskapsgymanstik, herregud!
Inser vid mitt första hopp att jag drabbats av motsvarigheten till ribbskräck. Min tänkta volt blir ett, eh, hopp.? Ett tafatt skutt med viftande armar. (Sådär som fågelungen som faller ur sitt bo. Förvånad. Frenetiskt viftande men utan att det är vare sig vackert eller effektivt.)
Går på två sekunder från förvånad till förundrad till frustrerad och så irriterad. Hinner fundera på om det är helt naturligt, det är ju trots allt oftast mammor som lämnar sina barn till gympan och inte mammorna som själva far iväg för en timmes hjulande. Känner att jag är lurad, sådär som att någon bestämt att vid en viss ålder så kan inte kroppen göra si eller så längre. Och så känner jag bara att å-nä, ingen ska få säga till mig vad jag kan eller inte kan. Definitivt inte mitt födelseår på körkortet.
Och vet ni vad! Sjuttonde gången voltar jag och landar på raka ben! Det känns så jäkla bra så att jag både skriker ett förtjust utrop och applåderar till mig själv (jag började alltså helt spontant applådera, haha, förhoppningsvis var det väl ingen som såg). Men mest av allt blir jag bara så glad, det ÄR så roligt att klara av något ”nytt”. Avslutar med tjugo minuters hoppande på en tjock madrass och går även där från att bara stå och överhuvudtaget inte veta hur jag ska förmå mig att slänga mig baklänges till att i slutet göra en flickis (typ handvolt bakåt). Förvisso inte perfekt, men ändå: känslan när man pushar sig själv utanför sin komfort box och det lyckas. YES!!!
Hoppas ni har haft lika bra dag! Jag har avslutat eftermiddagen med en jätteskön promenad och strandlekande tillsammans med mina två små. Coco kom på att han skulle gå och bada (han är en hund för den som missat det) och hastigheten i mina steg då jag inser att Vilma glatt tänkte göra honom sällskap kan väl jämföras med Nicolas Cages gasande i ”Gone in 60 seconds”, haha 😀
Nu blir det mys och lite stretchade. Det är ju gympaframgångarna till trots bara att acceptera att lederna är lite ovana med sin nya behandling, hehe.
Puss och kram från en glad 11-årig gympatjej 😉
(Tyvärr orkar jag inte fixa så ni får hoppande i videoformat, tar för länge. Här är dock en stillbild. 🙂 )
