Haha, mitt jobb-mood igår var ju inte det bästa. Idag har jag haft en helt ok dag om än lite lång, och jag tror nog det ska gå bra terminen ut (och även framledes). Dock håller jag nog helt fast vid mitt konstaterande om att vår familj i den livssituation som vi lever i just nu inte riktigt maxar livskvaliteten om jag jobbar heltid. Nå, kommer det ett syskon (vilket det förhoppningsvis gör), så blir jag ju hemma per automatik. Och nej, vi skaffar inte barn för att jag ska få vara hemma.
Däremot har jag verkligen reflekterat över just det den senaste tiden – nämligen att om man skaffar barn så borde man ju egentligen se till att ha möjlighet att vara hemma. Det är grejen med att sätta små ettåringar (eller två- och treåringar också för den delen) på dagis under majoriteten av deras vakna tid. Det känns ju bara helt fel och bakvänt, borde inte små barn vara mest med sin familj? Och samma när dom blir fyra och fem också för den delen – ska det inte finnas en förälder som hämtar hem barnen i någorlunda vettig tid, istället för att ha dem där till fem och det som är kvar av dagen är middag och lite hemmakväll med två trötta päron. Jag VET att det här inte alltid är möjligt, de flesta måste ju helt enkelt jobba, och jag VET att min fundering innebär att det skulle bli en slags klasskillnad på vem som borde få skaffa barn och vem som inte borde få. Trots det kan jag ju fortsättningsvis hålla fast vid att det känns som det finaste för barnen – att få ha en förälder hemma. Någon som alltid finns där.
Mycket funderingar om jobb och hemmaliv, antar att det har att göra med ett dåligt samvete för att Vilma haft ett par dagisdagar ända till halv fem den här veckan. Som sagt, kanske helt vanligt, men jag kan tyvärr inte acceptera att det blir en vana i VÅR familj. Mer tid och uppmärksamhet från sina föräldrar är hon värd alla gånger. Alla dagar.
Jag borde egentligen packa just nu. Jobb imorn och sen hämta V och sen en timme där emellan innan flyget går. Dessutom plocka upp K som kommer hem precis innan jag åker. Som ni hör kommer jag lite omedvetet att köra en ”travel light”, haha. Nå, det som är viktigast kommer man alltid ihåg, typ pass, kort och toalettväska. Resten är sånt som brukar kunna lösa sig, vi ska väl dessutom satsa på att ha bikini största delen av tiden. (Ni hör hur jag lägger upp det – så avundsvärt som möjligt, haha.) Jag skulle ju även sy en grej här hemma ikväll, men ärligt talat vet jag inte om Gud (eller vem det nu är som styr) tycker att jag har för lätt liv eller om han tycker att jag bara borde prövas mer, för givetvis får jag ut en juice över alltihop. Jag kan inte heller skylla fullständigt på att det var en olycka, då det var Cocos pipleksak som jag råkade kasta i typ 180 graders fel riktning (Krisu hade dött bollkänsla-döden om han sett mig, haha). Det pinsamma är ju då även att det här är TREDJE gången på ett par veckor jag gör samma sak. Nu var det då förvisso en pip-gris, och tidigare har det vart en fotboll, men ändå. Såna totalmissar så att själva avsaknaden av bollkänslan känns värre än de olyckor jag orsakat (söndrig lampa, vatten över en ipad och nu det här). Sen kan man ju även sätta en liten frågande parentes på hur gammal jag sa att jag var, och om ingen lärt mig att man inte spelar fotboll inomhus. Tyvärr kan jag ju där informera om att Vilma – och kommande barn – kommer växa upp i ett hem där sport har en väldigt stor plats. Ute som inne. Av pappan och av mamman. (Och fine, Krisu kanske inte missar lika mycket, dock är det ju inte sällan vi har kasttävlingar genom hela lgh med allt från legobitar till träklossar där en Mycket Ivrig Man drar upp regler och förklarar allt från hur till var vi ska pricka. Är man tävlingsmänniska så är man.)
Godnatt på er nu. Jag tar och avslutar det här, blir mest bara lull-lull ändå här i innehållet känner jag, haha.
Och trevlig helg också! Puss och kraaaam