Att jobba med barn från att i princip inte alls hängt med barn har lärt mig en del nytt. (Det där låter ju lite konstigt till och med i mina öron, ungefär som om jag var en av de som åkte på semester till hotell där barn inte var välkomna. Men verkligen – jag har inga barn i min direkta närhet (eller ens halvnära bekantskapskrets) och ännu konstigare vore det väl om jag började ta kontakt med barn jag träffar på stan eller i lekparken.)
Det som jag då lärt mig om och av dessa (yngre) barn är såklart en hel del, man lär så länge man lever och allt det där. Något som jag dock har haft lite småkämpigt med är deras uppriktighet och att de ännu inte blivit begränsade av vad som räknas som ”rätt eller fel” att säga. Såklart kan de skillnad på rätt och fel när det handlar om att göra något dumt, men nu menar jag mer sånt som Krisu hade lagt sig ner och dött om jag hade sagt. Alltså, utan att lägga det på en för hög nivå, allmänbildning.
Och igen, såklart förväntar jag mig inte att de har hunnit lära sig allt som jag förväntas kunna, men sen finns det ju då vissa saker som de kanske borde (?) kunna. (På samma sätt som jag då återigen har en man som ligger och kippar efter andan när jag är helt tyst efter att han kommenterat någon gubbe i tv och jag – med min tystnad som avslöjar mig – inte vet vem det är. Här kan då gubben var utbytt mot något krig/land/regim/konflikt/ekonomisk kris osv osv.) Hursomhelst, såhär lät det här om veckan då jag informerade om kommande skolmästerskap i friidrott och jag berättade vilka grenar de kunde delta i.
Jag: Ni kan alltså vara med i 60m, 600m, kula eller längdhopp.
Elev (uppriktigt undrande): alltså vadå sextio meter? Ska man hoppa sextio meter?
Jag:
Jag: Höh?
Jag (inser att frågan är på riktigt): Njä, alltså.. ja.
Haha alltså det är ju bara så jäkla befriande! Hur härligt är det inte att våga fråga precis det man undrar, och dessutom utan att en enda klasskamrat så mycket som blängde eller snurrade med ögonen för en sekund. Mer sånt även till den vuxna världen! 😀
Som en sista parentes när jag tog upp det här med min allmänbildning: min kära K ligger då i detta nu bredvid mig här i soffan och läser. Och nejdå, inte twitter eller sport eller finska motsvarigheten till aftonbladet, utan här är det (sagt med glad iver när han kom och lagade en macka i köket med mig) ”hur senaten i USA är uppbyggd och fungerar som politiskt system”. Här kunde man ju ha återanvänt min reaktion jag hade på elevens kommentar. Ungefär ett ”?”. Följt att ett till ”öööh??” (eller mer ÖÖÖH!?)
Ja hörni, jag måste ju dock vara ärlig och säga att jag älskar och beundrar honom för hans kunskapstörst och att han själv verkligen älskar att, om vi nu kan kalla det så, ”allmänbilda sig”. Som ni förstår blir ju nivån på vad som klassas som allmänbildning dock rätt hög (eller min allmänbildning i jämförelse rätt låg), för nej, jag har tyvärr inte samma sug att i rent underhållningssyfte läsa om allt från politiska system till hisoriska gubbar, valutasystem, politik, Nord-Korea och allt där emellan. Eller för den delen det som vi såg på vår mysmorgon när v sov hos mommo häromveckan: en dokumentär om Frankrikes ekonomi……
Natti natti på er! Här är en bild på V från valborg 🙂
