Vi steg upp kl sex imorse och sen vid sju så åkte Krisu, så nu är jag ensam hemma och ”ensam” i Tyskland! Det känns dock helt lugnt och jag oroar mig inte. Babygirl och jag har dealat om att hon ligger still nu i en vecka (gärna även heelt still då hon nu har fixerat sig för utmarsch och ligger på någon nerv eller något annat jätteömt och ibland hugger det till så att jag bara kippar efter andan). Förövrigt så känner jag ju i princip alla läkare på BB här, då jag legat inne i omgångar. Eftersom jag dessutom är den där hopplöst engelsk-svensk-”gissa några ord på tyska”-talande tjejen så har de rätt bra koll på mig också 🙂
Nu har jag precis skrivit klart en tenta i träningslära (tycker det är lite jobbigt att sitta med webcamen på och veta att läraren sitter och tittar på en medan man skriver på skärmen, man känner sig påtittad fast man inte kan se den andra, konstig känsla, haha). Hursomhelst gick det bra och svaret kom direkt – VG. En mycket nöjd tjej med andra ord. 🙂
Hoppas ni får en fin dag, ett av mina dagsprojekt är att ta sig till butiken här på gatan och köpa tidningen. Krisu hade någon intervju igår som tydligen skulle komma idag, och jag kan behöva öva att läsa lite tyska..
Förövrigt var det väldigt roligt när intervjukillen kom. Jag håller på och väntar på ett paket som ska komma och gjort det i tre dagar nu. (Min iver vet snart inga gränser, varje gång jag hör en lastbil på gatan här utanför så rusar jag till fönstret som en förväntansfull sjuåring för att se om den stannar och om den har mitt paket med sig, haha.) Hursomhelst så hade älsk precis gått på toaletten när porttelefonen ringde, och jag som givetvis trodde att det var mitt paket flög upp, tjöt ”mitt pakeeet!!” tryckte på alla knappar på vår porttelefon här inne (först en och en, och när det inte fungerade på alla samtidigt) för att till slut panikspringa ner för trapporna i bara sockorna i rädsla för att paketkillen skulle ge upp och åka iväg igen (här pratar vi då om kanske fem sekunders väntan, men jag var inte i ett läge för att vänta på att älsk skulle komma och hjälpa mig).
Tyvärr var det då ingen paketkille, utan intervjukillen. Och min min när han presenterade sig för mig där jag stod andfått flåsande med en jättemage och i bara sockor gick från ”det fanns ingen tacos i butiken, så idag får vi lever till middag”, medan jag misstänksamt glodde på hans väska (ing-en-ting till mig?!)
Det roliga var att Krisu fortfarande trodde att det var mitt paket, så när jag kommer in igen (med intervjukillen i släptåg, vilket dock inte han vet) så stiger han ut i hallen från badrummet med byxorna öppna och bältet hängandes och typ ”kom det nu då?”, varpå han tittar upp och står mittemot en lätt ställd kille. Ska det vara personliga intervjuer så ska det, haha 😀
P & K!
