Förlovningsringarna

Äntligen har älsks förlovningsring kommit, och det känns så bra att även han har en ring på fingret (så inte jag framstår som den desperata ”marry me!-tjejen” och går runt med en ring för mig själv, haha).

Det här med förlovning (och förlovningsring) är något som inte har varit helt enkelt för Krisu, och orsaken är väl att jag är lite hopplös på den punkten. Av någon anledning så har jag alltid haft en väldigt bestämd uppfattning om hur det ska vara, och för mig har just förlovningsringen varit den av ringarna som är den ”finare” (och kanske lite dyrare). Orsaken är för att jag tycker att efter att man är förlovade är det ju rätt självklart att man kommer att gifta sig, det är väl trots allt det man lovar varandra, och därför känns vigselringen sedan för mig mest som en ”bekräftelsering”. På samma sätt så är min bild av förlovning att killen (mannen? gubben?) enbart bör ha tjejens ring när han friar, så att det inte blir som att han tar för givet att det ska komma ett ja.

Och ja, ni hör, liiite många bestämda åsikter om något som ju egentligen bara borde handla om kärlek och att ringarna bara ska vara en symbol. Men som jag sa så ÄR jag lite hopplös på den här punkten (och ja, Krisu har nog suckat för sig själv ett antal gånger, haha).

Nu har i vart fall hans ring då äntligen kommit (att beställa den gick på sisådär 10 minuter: in i butiken – titta – prova – fundera (0,4 s) – beställa – betala – ut ur butiken. Japp, jag växlade mellan beundran och bestörtning. Och en självinsikt om att jag aldrig kommer kunna göra detsamma. Bara att ”snabbt välja några par sockor” på HM (ni vet dom där korgarna som alltid är vid kassorna) är ett längre projekt för mig och det är ju aldrig lika stressigt som när man ser hur kön framför en bara krymper och sockväljartiden tickar ner som bomben i Armageddon filmen).

Hur det gick till när vi förlovade oss håller jag för mig själv, men bara att ha hittat någon som kan acceptera mina ibland hopplösa och lite orimliga förväntningar gör mig till världens lyckligaste, och att han sen la ner så mycket tid på valet och utformningen av min ring betyder så mycket för mig, och det handlar mer om hans engagemang än ringen i sig. 🙂

Men ja, här är en närbild på den, och åh vad jag tycker den är vacker! Diamonds are a girl’s best friend, eller vad brukar man säga 😉

Min finfina ring slår ju dock tyvärr inte Vilma. Världens sötaste lilla unge. 🙂