Haft lite dåligt med tid i kombination med brist på bloggsug. Mitt sedvanliga kaffedrickande (bränsletillförsel) har jag börjat dra ner på då jag märkte att jag drack mindre vatten pga kaffemättnaden och vätskebrist vet vi ju alla hur vi mår av. Vilmis har även fått in en rätt bra rutin på sina ”hej nu är jag jättepigg och vill inte alls ligga här i sängen och titta i taket, jag vill ha uppmärksamhet och min ko och ligga i famnen eller gunga från sida till sida på min filt, hörde du mamma? Mamma?? Haaaaaaaaallå, hur högt ska jag prata för att du ska höra mig egentligen???”. Gärna lite före sex tiden på morgonen. (Och nej, givetvis så säger hon ju inte direkt sådär. Men 15 minuter av omväxlande ljudande, små korta minigallskrik, lite hicka, högljutt ”krystande” och bara allmänna olika läten gör ju att man förstår att hon inte direkt säger ”Åhh, jag är så himla glad och nöjd över att få ligga själv här i mitt lilla bo och bara vänta på att ni ska sova klart eran Thörnrosasömn i lugn och ro tills klockan ringer, kvitter kvitter!”. Hehe)
Hon har dock väldigt bra sovpass i början på natten, så jag klagar inte alls. Om det här är det som gör alla småbarnsmammor utschasade och uppgivna och gråa och klädda i orangea foppatofflor så känns det som jag kommit väldigt lätt undan, för någon desto större energibrist råder det nog inte. Det är ju förvisso ett faktum att jag inte direkt har någon ”egentid”, men om det är att jag har varit lite väl mycket ensam här i Tyskland eller om Vilma är en överdrivet trevlig bebbe att hänga med står oklart, men nöjd är jag och nöjd är hon (oftast).
Förresten är min (vår) ensamtid slut, för i förrgår flyttade Anni och Timo hit igen!(!!) Jag är så otroligt glad och nöjd över det här, och även om man ju såklart inte kan umgås 24/7 så är allt genast mycket roligare när man vet att dom finns här, och att man kan gå och fika, äta middag eller bara umgås med någon annan om man vill. Yey för det! Något som dessutom är dubbel-yey är att hon är gravid, så iiih, bebis on the way! Jag kom även på mig själv med att stå och sucka lite drömmande för Krisu häromkvällen om att ”åh, tänk vad mysigt det vore om jag hade bebisbump igen”, och klappa mig på magen, varpå Krisu stirrade chockat på mig innan han smått desperat och lite argt började rabbla graviditesåkommor så mycket han bara hann och kom på. För att slutligen (med en triumferande och lite överlägsen min) plocka upp Vilmis som just då råkade ha en lite olycklig stund och fråga hur jag hade tänkt göra om vi hade en till som låg och pep ”Just det, så hur mycket vill du nu vara gravid, va? Va??”. Stackars skräckslagna älsk, haha. 😛
Nej hörni. Nu blir det kvällsmål! Jag har alltid tyckt om kvarg, men det har nu börjat nå helt orimliga nivåer. Jag kan alltså medan jag lagar kvällens skål redan stå och hänga läpp för att det snart är över (uppätet) – samtidigt som jag sen myser lite för mig själv när jag tänker på hur jag ska få äta det nästa dag igen. Crazy craving-woman. Höhö.
Puss och kram!
