VILMA

Igår blev vår lilla fröken 10 veckor, och jag fattar inte hur snabbt det går! Och ja, jag vet att det är en av de mest uttjatade fraser någonsin (den finns ju i ett antal varianter: ”alltså tiden går så otroligt fort!”, ”dagarna bara försvinner”, ”jag hinner knappt med” eller klassikern ”tiden bara springer ifrån mig”).

Men så känns det ibland, som att medan kalendern i telefonen berättar att vi går framåt så är jag fortfarande kvar i dagarna efter förlossningen. Med vår 2,8 kilos klump som tittar i kors och har ett alltför tungt huvud till dom obefintliga nack- och ryggmusklerna. Som mest bara sover och som man tror att ska gå sönder när man byter blöja. Och som på morgonen ligger kvar i den ställning man la henne i kvällen innan.

Men ja, tio veckor senare så är det ju inte så, även om jag ibland kan tycka att hon är totalt nyfödd tidsmässigt. (Utvecklingsmässigt däremot så sitter jag ju redan och väntar på första stegen, övar på hur hon ska få fram ett välartikulerat ”Mamma, jag älskar dig, ja sinäkin isi” (notera språkväxligen där) och försöker lära oss namnen på alla dvärgarna i Snövit.)

Men ja, utvecklingsmässigt så väger hon idag ca 4,3 kg (det är på vågen här hemma, vi har inte varit till läkare på ett tag). När hon föddes var vikten 2860g, varefter hon gick ner till 2,5 kg pga gulsoten. Nu är ju inte 4,3 kg något som kan anses som en jättebebis, men i relation till hur liten hon var så ser man ju en rätt tydlig skillnad utseendemässigt. Hon är väldigt mycket mer vaken, och hon är även nöjd över att bara vara när hon är vaken. I början var det mat eller tröst som gällde för det mesta under vakentiderna, men nu kan hon ligga och bara ”vara med” eller titta på sin ko eller larvis (eller mig eller Krisu). Hon har även börjat prata väldigt mycket, och det kommer hela tiden mer och mer olika varianter på ljuden. Något hon kör rätt ofta är ett kort gallskrik (som ett il), och först trodde jag ju att hon led alla världens plågor och rusade för att ta upp och vyssja, men sen märkte jag att det nog mer handlar om någon form av sångövning, för hon är helt glad och även om man varken tar upp henne eller ger tutten så hittar hon nöjt på ett annat ljud en stund senare istället.

Gällande rörelser så är det väl inte direkt så att vi springer än, och krypandet lär nog också vänta lite. Dock håller hon nu huvudet relativt stadigt när hon ligger på mage, och vi brukar öva en stund varje dag så att hon får jobba med nackmusklerna. Hon vill däremot väldigt gärna att det ska gå att krypa, och arm- och bentekniken är rätt, problemet är ju bara att hon inte orkar få upp kroppen från golvet, så hon kommer ju ingenstans utan ligger bara där och vevar. (Förra veckan la hon ju dock om tekniken helt mitt i allt. Från att försöka ta sig framåt med det vanliga krypmönstret, så sträckte hon plötsligt armarna rakt bakåt längs med sidorna, spretade med raka ben och höll huvudet som en galjonsfigur samtidigt som hon gungade så mycket hon kunde fram och tillbaka samtidigt som hon gjorde någon form av ”brum-krystande ljud”. Inte helt olikt en säl med andra ord, bara det att nu kom hon ju verkligen inte en enda centimeter framåt, haha.)

Huvudet är även mycket stadigare när hon ”sitter”, och jag gissar att det inte kommer ta alltför länge innan hon kan hålla det utan stöd. Hon sover också mycket bättre och mer regelbundet på nätterna, och oftast är det bara en gång jag behöver stiga upp (ca 3-4 tiden) för att sedan stiga upp för dagen vid sextiden. Amningen går helt bra, även om jag börjat ge lite ersättning på kvällen eftersom hon verkar så hungrig och det gör att hon somnar nöjt sen. Jag ser ju dock fram emot att småningom börja äta lite potatis och annat smarrigt, hehe. 🙂 Hon har även börjat le och skratta med ansiktet, och oh my, det är ju nu man inser hur lätt dessa små får sina föräldrar runt lillfingret. Om jag smälter så finns det även en till här hemma som kommer göra allt för att få se sin lilla dotter le åt honom.. 😉

 

I klädväg har hon växt ur snart två garderober, dock var ju den första ner till strlk 44 (för prematurbarn), men även strlk 50 är för litet och nu håller strlk 56 på att vikas ihop och plockas undan lite vartefter. Vi var nyligen och handlade höstkläder till henne, och om älsk hatar att gå och shoppa med mig (tänk er minen på högstadiekillar när de får veta att eftermiddagslektionerna i data har ändrats till, tada! – tovning eller bärplockning!, ja, ungefär så ser han ut, alla 16 långa minuter innan ”det får vara nog”) så var istället det här med att handla till Vilmis tydligen något helt annat! Nöjt och energiskt körde han runt med barnvagnen bland ställningar och hängare och plockade på sig allt från mjukisdressar till små söta jeansshort och tröjor. Vad hände där liksom? Till slut fick jag(!) säga nej när han började hålla upp olika vinterjackor och minkappor, dels har hon en del och sen vet vi inte riktigt storlek än. En överraskande och rolig syn var det i alla fall 🙂

 

Nu ska jag börja laga middag! Har haft telefonmöte med en studiehandledare nu under förmiddagen för att försöka få något upplägg på allt. Får se hur det går, lite oklart än. Jag hoppas i alla fall att ni får en jättefin och mysig fredagskväll – unna er något gott och njut av sensommaren! Jag älskar den här tiden på året, det är varmt med ändå lite kyligare och friskare luft. Underbart!

Här kommer nu ett gäng bilder på Vilma (hehe, jag råkade se i mina mappar att jag har över tusen stycken från att hon föddes, men vad gör man, hon är ju så söt :)). Såg även att bilderna på min mage såhär två månader post-förlossning aldrig kom upp, så här är dem igen! Och ja, ursäkta ett jättelångt inlägg och tack för att ni orkade läsa 🙂