Jag borde ju uppdatera bloggen. Så har jag tänkt nu, i flera dagar. Och så har jag skjutit på det.
Jag känner ibland att det blir lite ogivande att inte skriva sånt som jag egentligen tänker på. Hemska artiklar om otroliga läkare som jobbar på sjukhus för våldtagna kvinnor i tredje världen och får mig att må illa – och även må illa över att jag läser, förfasas och sen, glömma? Förtränga? Jag känner att tanken ”det här är ju helt sjukt, det måste ju finnas något jag kan göra” kommer lite för ofta och att jag gör alltför lite åt det.
Jag reflekterar över min tillvaro – vår tillvaro. Att jag ibland kan tycka att det är orättvist att inte ha familj och vänner nära. Att det kan finnas gånger jag svär över tyskan – eller snarare min avsaknad av tyska språkkunskaper. Medan jag å andra sidan ofta känner mig väldigt tacksam över hur bra jag har det. Att få gå långa sköna promenader i min vackra park eller stadsskogen. Att få lära känna en helt ny stad (nytt land). Att jag fått träffa och lära känna så himla fina människor som jag aldrig annars hade träffat. Och att jag är älskad och alltid trygg. Men visst är det lite konstigt, att människan ska vara så otroligt mycket A eller B. Det är bra eller dåligt. Si eller så. Dyrt eller billigt. Man vill alltid välja en sida, se på något från en synvinkel. Trots att det mesta oftast består av både och. Bra och dåligt. Jobbigt och fint.
Något i min och vår tillvaro som sannerligen är fint är ju i alla fall Vilmis, och hon bara växer och växer! Jag måste ärligt talat säga att jag inte hör till dem som fick den där ”ljuset tunneln” eller ”du är hela mitt liv och mer därtill” upplevelsen i samma ögonblick hon kom ut i världen. (Vilket det känns som är något man bör få om man ska kvalificera som lämpad och bra förälder, när man läser diverse tidningar och intervjuer med alla supermammor och övriga kändisar.) Självfallet var det ett väldigt stort ögonblick, och jag kommer väl alltid att komma ihåg det. Men det känns mer som att jag nu, för varje dag som går, knyter an mer och mer till Vilma. Det var en första förälskelse, men det är nu som den riktiga och stora kärleken växer fram. Som att vi från början var två personer som stod lite osäkra inför våra nya roller – mamma och dotter – men som att vi efterhand blir mer och mer säkra, och som att vi lär oss tillsammans.
Och även att hon nu börjat le och kommunicera, det gör att vi får kontakt på ett annat sätt. Att hon visar att jag inte bara är någon, utan att jag är någon speciell för henne. Min stora lilla flicka. 🙂
Nu ska vi börja ta kväll. Älsk är på bortamatch (fotboll då alltså, höhö), och det betyder att vi alla sover i sängen, och av någon anledning blir det alltid på hans sida. Mysigt värre att ha mina små på varsin sida. 🙂
Puss och god natt! Här är lite bilder på Vilma och så den enda jag hittade på mig (för att visa att jag lever). Jag ser ju dock mer död än levande ut, som det ju ofta blir på dessa ”hej här är en bild på mig som jag råkade ta i förbifarten, lite snabbt sådär”, och som man skickar till sin bf (och låter bli att nämna att det är EN av 47 försök och att man precis lämnat badrummet med sminkbord och hårfön). Givetvis med en ”naturlig” plutmun också 😉
Hej hopp, sov gott allihopa nu!
Älsk gjorde mål i förra matchen, vilken var otroligt roligt och tajmade perfekt då Vilmis var klädd i lagets body dagen till ära. Texten hittade jag på ett räcke. Sant och fint, men framförallt överraskande att det sitter på ett räcke i en liten skogsdunge i tyska Halle! Och ja, bilderna på Vilmis och Krisu, haha. Älsk ligger och sover. Vilma sover. Inte. 😛
