Satt för en timme sedan och plockade isär Vilmas vagn med stor iver. Lite som ett barn på julafton som öppnar alla paket på 4 minuter blankt och har ett pappershav runt sig så är nu också hela vårt vardagsrumsgolv täckt med utspridda vagndelar. Lika nöjd som klåfingrig så pillade jag isär allt som gick att sära eller dela på, och förklarade samtidigt engagerat för Vilma att nu ska mamma bygga om din vagn så den blir mycket roligare att åka i. Och så skrockade jag lite nöjt för mig själv åt min egen händighet.
Ja, det var ju då det. Nu, en timme senare, är hela vardagsrumsgolvet fortfarande täckt med vagndelar – dessutom blandat med de delar som hör till det som ska bli den nya sittvagnen. Älsk som låg och vilade under tiden jag gick all in för mitt lilla projekt stod bara tyst och tittade när han hittade mig och Vilma och vår byggarbetsplats. Sen kom det ett snabbt och sådär överdrivet positivt ”vad bra det går älskling, duktigt du är!”, innan han i det närmast joggade iväg. (Man kan ju inte säga annat än att han är väl utbildad i ”hur man håller sin flickvän på gott humör”, haha.) Min iver har dock övergått i frustration, och den där förbaskade bruksanvisningen som fortfarande inte kommit fram och jag innan demoleringens början beskrev för Vilma som ”att ge en bilderbok till någon som redan kan läsa” (#självförtroendepåtopp) början nu kännas alltmer efterlängtad.
Som tur är ska vi bort ikväll. Mat och umgänge står på schemat, och herregud liksom, alla barn tycker väl att bilåkande är hundra gånger roligare än en tråkig och långsam vagn!
Puss och trevlig söndagkväll!
