Det här med att komma i form efter graviditeten ja. Ett lite känsligt ämne, där medias vältrimmade mammakroppar varvas med hyllningar till de kvinnor som ”vågar vara sig själv” (i det här fallet lite mjuka och runda). Man ska inte komma i form för snabbt – men någonstans så passeras tydligen också en osynlig gräns och man förvandlas till ”hon där” som blev mamma och fick en mammakropp. Och samtidigt det viktigaste budskapet som når oss: Var dig själv och låt dig inte påverkas av andra (och för guds skull inte av media!!). Lite dubbelt det där, så att säga 😉
Jag tycker att det viktigaste är att man själv är nöjd med sin egen kropp, och för mig ligger en viktigt distinktion i uttrycket ”att vara i form”. Orsaken är att en bra form kan ha så väldigt olika betydelse för olika människor, och det är i det som man måste ha sin utgångspunkt. Att vi alla är olika, och att vi har olika mål.
Mitt mål var och är att ha den kropp som jag mår bra i, och det handlar både om hur jag kan prestera fysiskt men också rent utseendemässigt. Jag har blivit mamma, ja, men jag är ju ändå fortfarande mig själv, mitt vanliga jag. Som vill ha snabba, starka ben, platt mage och kunna gå på händer när jag vill. Min definition på bra form, helt enkelt.
Nu var det dock inte åsikter kring mammakroppen jag ville skriva om, utan jag tänkte visa hur min mage såg ut efter förlossning och till idag! 😀 Löpningsformen är det ju svårare att visa på bild, men tänkte berätta om den också.
Så ja, hur ska man sammanfatta mig mage efteråt? Som en jäsande bulldeg? Hahah, de har ärligt talat väldigt många likheter, och förtjust satt jag där på sjukhuset efter förlossningen och petade och lekte med min degklump. Det roliga var ju även att den i mina ögon var så liiiten, och jag minns fortfarande att jag nöjt tryckte på mig mina vanliga, tajta linnen och imponerat studerade min – i mina ögon – sällsynt tajta figur. (Efter att ha tappat sisådär 30cm i omfång från en dag till en annan så blir man lite storlekslind, haha.)
Efter ungefär en vecka hade det mesta av ”pösigheten” försvunnit, och efter ca 4-5 v hade livmodern börjat återgå till sin egen storlek (vid förlossning är den som en liten fotboll och i normala fall som ett ägg). Så ja, nu återstod slappa magmuskler, ett antal extra kilon och lös hud. Och en löjligt dålig kondis.
Jag har alltid sporrats av smärta (muskelsmärta och ansträngningssmärta), men jag kommer fortfarande ihåg mitt första riktiga löppass efteråt. Eller ja, ”löppass”. Efter ca 10 minuter kändes det som att bröstet höll på att sprängas, mina ben var fyllda av bly och hela kroppen bara skrek efter syre och paus och stop (”låt mig bara dö”, ungefär). Jag var gråtfärdig, slutkörd, uppgiven – men framför allt – förbannad. Efter ett halv liv av tränande så var jag mitt i allt i min sämsta form någonsin. Att jag dessutom varit tvingad till en stillasittande graviditet gjorde att mina ben och rumpmuskler var i det närmaste obefintliga, plus att jag nu hade en betydligt tyngre kropp att bära fram.
Typ såhär såg jag ut:
Men ja, skynda långsamt, glädjs åt små framsteg, ta en dag i taget, det lilla gör stor skillnad, om ett år är du glad att du började idag – och allt det där. Klyschor, kan hända, men likväl så är det sant. Och ja, jag har svettats, kämpat, svurit, haft ont och varit spyfärdig. Men sen är jag också en träningsmänniska och herregud, jag har på samma gång älskat det! Min grund har varit promenader (i snitt en mil om dagen) och sen har jag sprungit 3-4 ggr i veckan och också haft styrketräning med min kroppsvikt och en parkbänk som redskap ungefär 3-4 ggr i veckan. Ganska snabbt kom jag ner till nästan min normalvikt, men hujedamig att dom två sista kilona satt fast! Måste även tillägga att jag som person är
väldigt, hm, rörlig. Sånt som att ställa sig i plankan, stå på händer eller göra lite squat kan ofta hända i förbifarten. Lite som att jag inte märker att jag gör det, mina leder och muskler ber bara om lite rörelse. 🙂
/
Att jag nu senaste månaderna gått ner ytterligare har dock inte varit helt planerat, och troligtvis är det amningen som gör att jag blir helt ”urtunnad”. Att jag nu även åkte på vinterkräksjukan behövdes ju inte heller direkt, och nu är mitt mål för våren att gå upp några kilon igen. Dock inte genom godis och mc Donalds, utan genom att äta mycket och bra och bygga muskler. Så att jag kommer i form. I min form. 🙂
Det var det om min mage och kondis! Jag tänkte även passa på och tillägga att om någon vill ha tips på träningsschema eller övningar (framförallt sånt som går att göra om man inte har möjlighet att ta sig till ett gym) så är det bara att maila, jag hjälper gärna 🙂
Här är nu bilder på magen. Första bilden är från den sista omgången jag låg på sjukhus som gravid. Tror det var i v 33, Vilma fick i alla fall medicin för att snabbutveckla lungor och jag medicin för att stoppa upp en för tidig förlossning. Under en vecka fick jag inte ens resa mig upp, och ja, långsamt är väl bara förnamnet på hur det var att ligga instängd och att dessutom inte ens kunna kommunicera med någon. (Underhållningen var ju dock på topp, som ni ser, höhö.)
Bild 1,2,3,4 är från dagen efter förlossning, sen ca 1 v efter, 3 v efter och kanske 2 månader efter. Sista bilden är kanske 5 månader efter.
Nu får det räcka med kropp och knopp för idag! Ska försöka titta in senare idag och visa mina nya hårvårdsprodukter. Ni som följt med vet att mitt hår är en ständig källa till föreliggande depression, men nu har jag plötsligt hittat produkter som gör att det växer, mår bra och känns starkt! (Jag är en mycket lycklig kvinna. Aaaaah.)
Puss på er och hoppas ni får en finfin (tränings-)fredag! 🙂
Hahah, men HUR kul ser den inte ut, min bulldegsmage??! 😀 😀
