Har ni tänk på hur snabbt man anpassar sig? Hur fort något nytt blir en vana, eller hur det som kändes stort och lite skrämmande plötsligt är enkelt och hemtamt. Som tillexempel i början när man skulle ta körkort. Alla de där femtioelvatusen kärringstoppen och paniken när man närmade sig en korsning (Herregud, höger först? vänster? filbyte?? Alltså vilken pedal är bromsen?!) Eller när man flyttar till en ny stad. (Jag kommer aldrig lära mig hitta här. Jag kommer aldrig lära mig det här spårvagnssystemet. Jag kommer aldrig hitta fina promenadvägar. Jag kommer definitivt aldrig känna mig hemma i den här staden.) Eller när man får en ny telefon. (Jävla nya telefon.) Men så går det ett tag, och utan att man egentligen märkt det så kör man plötsligt utan att ens tänka på det, och det som från början var borta är nu hemma. Eller som Krisu som i början höll på att få slaganfall när jag satte på babblarna, ”vittu Ia det här är skit”, nu sjunger med både högt och nöjt och även kör fortsatt solo på vissa ställen: ”I våran stååååååmpaalååååt.”
”TAAADAAA DAA”.
Min poäng är väl mest att det antagligen alltid kommer krävas lite extra för att ta sig an något nytt eller starta en ny vana. Att det krävs både tålamod, energi och tid. Att nya mål kräver nya (och större) ansträngningar.
Men också, ju längre du försöker desto lättare går det. Och känslan när man mitt i allt klarar det som var svårt gör det så värt alla dom där lite tyngre stunderna. Att gå utanför bekvämlighetszonen kanske inte är roligt eller lätt i början, men nästan alltid kommer du ha efteråt ha vunnit nya erfarenheter, nya vänner eller vuxit som människa.
Idag är det måndag och en helt perfekt dag för att börja en ny vana! Jag har bestämt mig för att ta itu med något jag skjutit upp väääääldigt länge, nämligen stretching! Varje gång jag ser någon sitta i split eller spagat så suckar jag lite avundsjukt och önskar att det vore jag. Sanningen är ju att det KAN vara jag (eller du), men eftersom det tar så förbannat ont och kräver en hel del tid har jag alltid hittat något att skylla på (lite ont i knäet, borde börja laga mat, för mätt just nu, gör det imorgon istället, inte är det väl så viktigt ändå kanske) . Men vet ni vad, börjar jag idag kommer jag att tacka mig själv hundra gånger om i sommar, och ska Vilma under den här tiden lyckas lära sig gå (och antagligen trilla femtusen gånger under tiden och ändå fortsätta kämpa), så ska väl jag banne mig kunna stretcha lite!
PUSS på er, och jag hoppas att ni får en härlig måndag!
♥
Ey O, let’s go!
