Att vänja sig med att allt tar väldigt mycket längre tid – eller rättare sagt att allt KAN ta väldigt mycket längre tid, det är nog en sak som man missar när man sitter och planerar bebisliv och bebben ifråga fortfarande ligger bekvämt i magen. Att inte behöva tänka på varken blöjor, kläder, halare, mössor, extra klädbyten, handduk, tuttar, nappflaskor, leksaker, trasor, vagn, vagnskygg, larvis eller nåt annat av alla dessa oändliga småprylar som kanske kan låta lite onödigt, ”behöver vi det verkligen den här?” men som blir ett jädrans sjå när man inser att det inte är med ”alltså s-e-r-i-ö-s-t, har vi inte en extra tutte med oss?!”.
I lördags skulle jag ta spårvagnen som gick klockan 13:18 till matchen. Vi hade klätt på oss, klätt upp oss, packat med allt, packat ner allt och när vi har gått ut, sagt hejdå till Coco, låst och börjar packa ner Vilma i vagnen så hör jag hur hon börjar ”mmmmmm:a”. Och jag inser ju vad det är frågan om även innan hon hinner titta upp på mig med ett glatt och tillfredställt leende efter att ha brummat klart (färdig!). Så. Upp med Vilma, upp med alla saker, hej igen Coco, ner på skötbordet och av med halaren. Eftersom jag tänkte att jag skulle göra ett snabbt och effektivt byte drar jag bara ner byxorna halvvägs, vilket utan närmare redogörelse istället slutar med att Vilma får byta strumpbyxor, byxor och body. Och jag får byta jeans. Och ja, vi missade spårvagnen som gick 13:18.
Idag satt jag och åt min mellanmålskvarg, och på senaste har Vilma börjat tycka att det här är väldigt intressant och vi brukar därför äta varannan sked. Jag äter som vanligt då, medan hon får små bitar banan som jag mosar lite halvt mellan läpparna innan (herregud, jag är en fågelmamma!). Som omväxling hade jag blåbär i min kvargblandning, och jag tänkte att ja, det är ju roligt för Vilmis att få smaka lite blåbär! Jag mosar lite blåbär på skeden, Vilma gapar ivrigt och nöjt, jag tänker att ja, det här gick ju bra! – för att sekunden senare se hur den lilla fröken glatt kör ner huvudet i mina rosa jeans (med munnen fortfarande öppen, ja).
Under tiden jag snabbt går till badrummet för att slänga jeansen i tvättmaskin så ställer jag skålen en meter bort och säger att nu Vilma får du vänta på mamma innan vi äter mer. Haaa. Yeyey. Vänta, vad är det liksom? Daaah. Skittråkigt ju. Woop woop. Här kommer jaaag! Och givetvis hittar jag den lilla ungen med båda händer i skålen (halva ansiktet har även vart ner en vända), samt x antal blåbärsjoghurtiga handavtryck på hennes stora filt. PÅ TJUGOFEM SEKUNDER!!
Nu har vi nyss kommit hem från Timo och Anni, prinsessan sover och jag ska äta lite kvällsmål. Mitt gymbesök slutade tyvärr utan träningskort, dock fick jag träna när jag ändå var där, och åh, som jag saknat det! Nytt försök imorgon på ett annat ställe, förhoppningsvig fungerar det!
Hoppas ni haft en fin dag! PUSS!
Jag och min lilla partner in crime.
