I eftermiddags när vi var ut hade jag målet inställt på löparbanorna som vi brukar passera, och passligt nog visade sig ingången vara olåst när vi kom fram. (Att det fanns en bil parkerad utanför – vilket tydde på att någon antagligen var där, plus en massa lappar med rätt korta uppmaningar i fet stil – inte helt svårttydda till att obehöriga ej hade tillträde, låtsades vi inte märka och glatt traskade jag in med vårt lilla gäng.) Tyvärr blev det inte så mycket till löpträning då Vilma vaknade redan efter min uppvärmning, och när hon tre minuter senare började gallskrika i total protest över att sitta i en vagn som uppenbarligen inte rörde sig en enda millimeter var det bara att ge upp och promenera vidare. Trodde jag då.
Men nä, när vi kommer tillbaka till ingången, då är den jäkla porten låst! Lätt stressad inser jag att det ju inte kommer bli helt lätt att klättra över ett två meter högt stängsel med en barnvagn och en hund på ryggen, och jag förklarar raskt för mina misstroget stirrande två små att ”mamma fixar det här, keine problem”.
Går runt anläggningarna. Ropar lite ”hallå”. (När man är stressad är språkhjärnan om möjligt ännu sämre, och mitt andra alternativ var ”ich bin here”, vilket ju inte kändes överdrivet fyndigt. Nähä, det menar du inte!, liksom.)
Till slut hittar vi en man, och inte vilken som helst! Han kommer ut ur ett av husen, uppenbart full och med en öl i handen, men på bra humör trots fetstilsuppmaningarna som jag brutit mot. Först tittar han bara väldigt förvånat på oss (och även rätt mycket på den låsta porten, man kan nästan höra hans ”huh?”), men när jag förklarar att vi är inlåsta och gärna vill komma ut så kommer det ett glatt konstaterande ”ja, ja”. Varpå han sen tillägger (nöjt) ”Aj äm a footbåll playjer”.
Haha, ja, vad säger man? Dessa fotbollsspelare alltså, det är till att ha bra självförtroende bara! 😀
Hoppas ni får en fin avslutning på veckan! Puss och kram!
