Vi hämtade mamma från tåget vid fyra och efter det har det mest blivit så kallad kvalitetstid. Hon konstaterade även att alla de bilder jag brukar skicka på en glad liten fröken varit ljudlösa, och att den glada lilla fröken i liveversion har ”snäppet” högre volym, haha.
Innan mamma anlände hann jag och Krisu även köra ett träningspass ihop då han var ledig idag. Tyvärr händer det inte speciellt ofta, men de gånger det blir av blir faktiskt oftast rätt lyckade, tro det eller ej! 🙂 Och om ni undrar hur vi löste det med Vilma så gjorde vi helt enkelt så att vi ställde henne framför Babblarna och gav henne två bebiskakor. Nyckelordet är nu här alltså ställde, för eftersom hon varken kan gå eller vet hur man sätter sig ner så står hon står liksom bara där, haha. Med hjälp av kakorna är hon dessutom väldigt nöjd, och även Coco hade underhållning då han stod under henne (vardagsrumsbordet är i glas) och bevakade varje kak-rörelse i minsta detalj. (Kakan går upp, kakan går ner. Kakan åker upp igen, kakan åker ner, igen. Här snackar vi tyst tålamod på hög nivå kan jag lova.)
Förövrigt gjorde ju jag missen att försöka håva in lite sympati från min kära man gällande mina knäproblem. Det högra knäet har verkligen varit dåligt på senaste, och trumpet förklarade jag för honom att om jag var en fotbollsspelare så skulle jag nu inte kunna spela en endaste match för att jag hade så ont. (Och väntade mig ju här såklart något i stil med ”Oj nej, är det så illa älskling?”. Eller ”Du är så tapper och duktigt som orkar kämpa på ändå, bästa, bästa du!”) Vad som kom?
– Hade du varit fotbollsspelare så hade du insett att man får leva med lite ont, bitit ihop, och slutat klaga. Och så fortsatte han läsa sin twitter som om ingenting hade hänt.
Ja-a, det var den sympati det alltså.. haha.
Nu ska jag passa på att mysa lite med min osympatiske käre man, mamma har nämligen tagit sig an uppdraget att natta lilla V. Hoppas ni alla haft en fin början på nya veckan, puss och god natt!
Nu när lilla Lili kom till världen har jag flera gånger tittat tillbaka bland bilderna från när Vilma kom, och några av mina favoriter är de där jag har mina två små tillsammans. Älskade små skrutt.
