Ibland kan jag tänka att jag måste ha bott i Afrika i något tidigare liv. Nu generaliserar jag ju rätt grovt, men det jag tänker på är alla dessa barn som springer flera kilometer till skolan varje dag. Dels för att det inte finns skolskjutsar, dels för att det går för långsamt att gå. Och ja, det där sista är väl det som jag tagit med mig in i det här livet då.
Senast i förrgår efter att jag lämnat mamma vid tåget och skulle ta mig hem igen så resulterade det i en joggingtur. Inte för att det inte gick spårvagnar, utan för att jag skulle bli tvungen att stå och vänta på den i åtta minuter och det hade jag absolut inte tålamod till! Även förra veckan var det två dagar som blev oplanerade joggingturer. Ena dagen var vi påväg in till stan (Coco har någon fix idé om att han måste in till torget och visa upp sig innan vi kan gå hem igen, pudelfasoner deluxe) och jag hade missbedömt vädret och fick så otroligt kallt så att fingrarna var helt röda. Men istället för att sätta mig i en spårvagn kom jag på att jag ju kunde jogga mig varmt, tjoho vad kul liksom! (Och nej, jag är ju nu inte ens ironisk, jag tycker verkligen att det är så kul, därav min föreställning om ett tidigare liv som skolbarnsspringande barn i Afrika, haha.) Dagen efter när vi var ute så började det regna, och då var det samma visa igen – ”Guuuud hörni” (till en redan dygnsur Coco och en fundersam Vilma), ”vi måste vänta i sju minuter på nästa spårvagn, det går mycket fortare om vi springer hem!!” (Och jag reflekterar inte alls över det faktum att det tar tre gånger längre att jogga hem. Minst.)
Nu ska vi traska ut! Både varmt i luften och inga regnmoln i sikte så det blir nog dock bara promenerande idag, haha. Vilma har stått för sig själv i hallen (hon håller i sig i skohyllan) och skrattat förtjust i ett bra tag nu, och det är ju bara för härligt att se på. Tänk om vi också kunde stå och skratta lycklig bara av det faktum att vi faktiskt kan stå! Och egentligen borde vi kanske vara lite mer tacksamma, att vakna frisk är väl något som allra minst borde göra att man log och kände sig glad! 🙂
Hoppas ni får en härlig söndag! PUSS!
Det är inte helt lätt att fota Vilma alla gånger. Idag var hon helt otroligt bestämde om att jag skulle ha den ena pusselbiten. ”Ta den. Ta den! Taaaaaa deeeen!!”
